TAMAM

Rapport från Paraguay 2012-02-05

2012-02-06T06:08:00.000-08:00

Idag var sista dagen innan jag åker hem tillbaka till Sverige. Vi var ute och besökte centret och har gått runt och sagt adjö till flera av barnen. Det är sorgligt och det känns konstigt att flyga tillbaka till Sverige imorgon och kanske aldrig träffa flera av barnen som jag har lärt känna igen. Jag känner mig också lite illa till mods när jag tänker på vilken situation som några/många av dem lever i och kommer att fortsätta att leva i när jag har åkt hem. Men jag antar att det är en vanlig tanke bland volontärer som likt mig bara spenderar ett par veckor på en plats och sedan kan åka hem igen. Man bör ju också komma ihåg att det finns positiva saker här och möjlighet till förändring.

Så vad har hänt de senaste dagarna? I fredags var vi, de anställda vid Vida Plena och andra volontärer på utflykt vid Ypacaraisjön. Alla barnen, cirka 55 stycken, verkade verkligen ha sett fram emot att bada. Efter en kort tid i vattnet började det såklart ösregna men det på verkade inte barnen särskilt mycket vilka glatt fortsatte att bada i säkert en timme medan jag stod och tittade på iklädd regnjacka. Jag antar att badet var så efterlängtat eftersom värmen i Asunción är tryckande men också kanske för att det är tid som kan ägnas bara åt lek och i ett helt annat element än normalt. Alla barn var rejält blöta, det spelade ingen roll om man hade handduk med sig det regnade för mycket, samt glada men trötta. Det slutade med att många av de yngre barnen somnade på vägen tillbaka.

I helgen var det fortsatt mycket bad. Jag, Philip och Ciara åkte under lördagen med fyra lite äldre killar till Villarica för att titta på staden, en univeristetstad, som enligt uppgift skall var en av de städer i Paraguay med högst ekonomisktillväxt. Det som drog till sig mest av killarnas uppmärksamhet var dock hotell poolen. De tillbringade säkert minst två timmar i den både under lördagen och söndagen. På kvällen gick vi in till centrum. Villarica är en stad som skiljer ut sig från Asunción, den är mindre, lugnare och renare. Vi hittade på vägen tillbaka till hotellet ett stånd som sålde kyckling kebab vilket några av barnen aldrig tidigare hade ätit. Självklart provade vi varsin. Dagen efter gick vi ner till stadens park. Där kunde man hyra trampbåtar som man fick köra i varv kring den lilla sjön i mitten av parken. Det fanns två trampbåtar med plats för två personer i varje, perfekt. Detta var nog en av höjdpunkterna för barnen. Jag vet inte om de prövat tidigare men de ville så gärna pröva ett varv till efter deras första. Mitt i all den här glädjen hade vi dock otur med kvinnan som hyrde ut båtarna. Hon skulle naturligtvis övervaka exakt vad pojkarna gjorde, hur många varv och se till så att de verkligen styrde båtarna i cirkel kring sjön. Hon är väl bara mån om att få exakt rätt betalning tänkte jag först, man betalar per varv, men sedan kom det fram att hon inte ville släppa ögonen från pojkarna eftersom hon såg dem, och andra barn, som tankelösa djur. En inställning som kanske inte är helt ovanlig runtom i världen men synen på barn och lek verkar hos de flesta här vara fundamentalt annorlunda än hemma. Det förändrar dock inte att barnen, liksom i Sverige, leker.

Till slut vill jag tacka Tamam för att jag har fått möjlighet att åka till Paraguay och lära känna landet, alla barnen jag har träffat och de andra volontärerna/lärarna på Vida Plena. Det har varit jätteroligt.

/Oskar

Rapport från Paraguay 2012-01-14

2012-01-14T03:09:00.000-08:00

Hello! I am Ciara Albernaz, a Brazilian Tamam’s volunteer in Asunción, Paraguay, but the kids here call me ”professora” (teatcher) . In the last 10 days me and the other two volunteers have been concentrated in give our full attention and love to 70 children with age from 3 to 16, that have been assisted by Fundacion Vida Plena (FVP) this month. We have been busy visiting their families, speaking with the parents, helping at the FVP’ s Center with entertainment activities and studying with the ones that will do an special exam in February to try to recover the school year, but most of all taking the children to little tours and playing with them.
The Center is in a central market where agriculture products are sold, separated and distributed to the food shops. The market is a place full of very low educated men, trucks, trash on the floor, street dogs and lonely children - some searching for food, most of them working hard. The smell is almost unbearable, but the worst is the perception of the absence of perspective in the children eyes.

Our day here usually starts at 6 AM and ends at 11 PM. In the mornings we help the three “professores” at the Center and in the afternoon we hang around with the kids. Every day we take a group of children to do things that might seams usual for the most of children you know but for those little Paraguayans are really new and special, as: play in squares, make a picnic in a park, visit historical sites, watch a movie, and eat an ice cream. Last Wednesday we took 35 kids to the movie, for most was the first time in front of the big scream and I am afraid for some will be the unique as the families here are used to obey them to leave the school to start to work really young.

Yesterday we had the biggest event to the kids: the Tamam’s Vacation Excursion. They wait for this all the year. Together with the Center teachers, we took them to a Lake called Lago Azul, outside Asuncion. After one hour in a bus full of very excited kids, we get there. It was a rainy day but they didn’t care. We played in the water for hours and we were having so much fun that seamed the end of the day appeared suddenly. For me days like this has no price, are unique in a life time. I really would like to have had one of these days when I was a little girl in a poor Brazil.

Ciara Albernaz

Rapport från Paraguay 2012-01-10

2012-01-11T01:51:00.000-08:00

Det har inte regnat i Paraguay de senaste 2 månaderna. I Asunción blir ens kläder röda av dammet från den torra marken och på landet drabbas bönderna av torkan. Idag, på vägen hem från ett biobesök, märkte vi dock att något var på gång när tjocka moln drog in över staden. Nu ett par timmar senare öser regnet ner. Jag, Oskar, är tillfälligt i Paraguay, som volontär för Tamam. Här har jag de senaste dagarna delatgit i aktiviteter arrangerade av den lokala organistationen Vida Plena och deras volontärer men också arrangerat en del egna utflykter och lekar tillsammans med de andra från tamam, Ciara och Philip.

Navet i Vida Plenas verksamhet ligger kring Asuncións fruktmarknad, Mercado Central de Abasto, och de barn som är en del av deras nätverk bor i och kring denna marknad. Eftersom barnen nu har lov arrangerar Vida Plena aktiviteter mellan 8 och 12 på förmiddagen. För att delta måste de vara inskrivna och förra veckan gick vi runt och samlade in namn hos familjer kring marknaden. En del familjer är ovilliga att skriva in sina barn, anledningarna är många, men ofta handlar det om att barnen måste arbeta eller utföra olika hushållssysslor. Det känns sorgligt då de flesta barn jag träffat här verkligen visar att de vill vara med i Vida Plenas aktiviteter.

Paraguay är det näst fattigaste landet i sydamerika men har haft en hög tillväxt takt de senaste åren. Här finns stora kontraster mellan de som har mer och de som har mindre, också bland barnen på abasto. De barn som har de sämst plockar sin familjs mat ur den kasserade frukten på marknaden. Dessa högar med ruttnande frukt avger en fruktansvärd doft för en ovan näsa. Dessa barn bor på gatan eller i hus byggda av de fruktlådor som man kan seóverallt på marknaden. De som har det bättre bor i hus men ofta med flera familjer och ibland bara bestående av ett enda rum. Många av dessa barns föraldrar är frånvarande. Det är vanligt med barn som aldrig träffat sin pappa eller som uppfostras av en släkting som inte är deras förälder.

Att leka I 40 plusgrader är tufft och det är tur att det finns många träd och skugga på det lilla torget, med fotbolssplan och lekplats, nära Abasto dit vi flera gånger tagit barnen för att leka. Där är de som barn är mest, fulla av energi. Trots att det bara har gått sex dagar har vi, Ciara, Philip och jag hunnit med en hel del. Varje dag efter lunch har vi tagit grupper av barn med oss ut på små utflykter. Vi har bowlat, besökt Asuncións centrum med presidentpalatset och senaten. Vi tog några med på en båttur längs med Paraguayfloden och vi har ätit glass. Undantaget glassen och parken nära Abasto så är det många av barnen som aldrig har sett till exempel presidentpalatset eller ens får möjligheten att ta sig utanför sitt eget kvarter. Trots att de aktiviteter vi har gjort ligger maximalt 20 minuter med buss och en kort promenad bort från där de bor.

Bilder kommer snart!
/Oskar

Rapport från Paraguay 2011-11-02

2011-11-03T05:24:00.000-07:00

I was never a good student until I finished high school, but after so many years, I got the chance to practice my astronomy knowledge, in the center of Vida Plena this time.

Every week we have staff meeting where we plan the next week and brainstorm on possible low-budget projects. The projects need to be really free of expense, since Vida Plena is an NGO and everything at the center is covered by what the organization receives from the donations: from the pencils to wages of the educators, from the food to the entire administration costs.

Sometimes the projects aim to encourage the creativity of our participants, sometimes they aim to create awareness and sometimes they just aim to offer entertainment. In our weekly meeting, we talked about focusing on an activity, which would help to see and think about “the big picture”. Herewith, we came up with the Astronomy Project, the Geography Project and the Microscope Project.

The Astronomy Project was going to aim to introduce the Milky Way, the Solar System, the planets and the stars of our galaxy; in addition, it was going to shortly begin a discussion on how we have days&nights, and seasons: in short, it was going to present the place of Earth in the Universe.

The Geography Project on the other hand was going to intend to discover other parts of the world, different realities other than the ones in Abasto and to make an imaginary trip, all together, to other continents and cultures of our planet.

Finally, the Microscope Project was going to introduce our little invisible friends called bacteria and germs, and explain our participants the importance of the basic hygienic measures, such as washing our hands and brushing our teeth.
Uno Dos Tres, Sol, Tierra, Venus.

So, the first of those three projects was the astronomy project, where we built a model representing the Solar System. The planets were made with paper-mache and paint, very simple! We also had a poster showing how little our planet Tierra is in comparison to the bigger planets and our sun, Sol. We started by rising some thought-provoking questions. Then some of the kids represented the planets and rotated around the Sun. They tried to follow their own orbits, without crashing into anyone.

After our brief astronomical session, kids had another surprise from a visitor, called Cristina. Elisabeth’s daughter Cristina, who is living in Majorca, Spain, introduced some movement and dancing games with the music she brought with her. Accompanied by very energetic music everyone danced and jumped around and had so much fun! It was no doubt a great, great day!

Hugs,
Sara

Rapport från Paraguay 2011-10-17

2011-10-21T02:08:00.000-07:00

Unfortunately I couldn’t write as soon as we had our excursion – which was on the 29th of September – but it is never late to share this fantastic day with you all. I must say, Tamam is not very popular among our kids only because of the great Tamam volunteers who have been visiting them ;), but also because of the excursions that have been funding by Tamam! Thanks to San Bernanindo excursion, now I know why they were insistently asking about this outing since the day I arrived.

Around 8 o’clock in the morning we met in front of the center. When I arrived there with our director Elisabeth, the kids were already in a line, all ready with their little backpacks and their energetic moods. We were 51 people in total with 42 children, and a mother in addition to the educators and volunteers. As the kids were so thrilled about toddling off Abasto for the excursion, they left their mischievousness at the center before boarding. There was only one problem: as they are not so much used to travel by a vehicle, a lot of them got travel sick and the bus ride turned into a ‘fiesta del vomito.’

The destination was a town called San Bernanindo, located on the shores of Ypacarai Lake, in the outskirts of Asuncion, approximately 35 kilometers away from Abasto. The town was founded in the late 1880s by the German colonists and thus, have the German influence in the architecture and style. They say it is a very popular place to be during the summer and is the place where Asuncion people – who can afford it – have their summer houses.

It was the first time of more than half of our little travellers being in San Bernanindo, ever. Yet, their only focus was the water! We first had a walk around the town and climbed up to a hill to see the view of the lake and a big statue – which looks like a smaller female version of the Jesus Christ statue in Rio. After the short tour, once we came back to the lake, everyone got rid of their clothes and jumped into the water. Except for the boat trip and lunch, they did not come out of the water until it was time to leave.

Although kids often get into fight at the center in Abasto, during the trip everyone was so respectful and responsible. The ones who had younger siblings always watched after their little brothers or sisters; helped them to get dressed, eat their lunch, swim and even vomit, during the bus ride. When the boat was edged in, the 7 years old Kevin anomalously jumped into the water, where it was quite deep. Before any of the adults, the 14 years old Ignasio right away jumped after Kevin and scooped him out of the water. Elizabeth, who organized the trip was also very happy with the result, which she expressed as “ a “very harmonious experience with all relaxed, good humored people and no complaints.”

We are all very thankful to Tamam for funding our trip to San Bernanindo that covered the transportation, boat trip and snacks of 52 of us! The kids are already very excited about the next excursions :].

Rapport från Paraguay 2011-09-29

2011-10-03T02:31:00.001-07:00

Calle Escuela the Street School

“Toda niña, niño y adolescente tiene derecho a vivir sin violencia y con dignidad.”

“Every child and adolescent has the right to live without violence and with dignity.”

Calle Escuela

Due to my short-lasted flue, I ended up having to postpone my work day at Calle Escuela last week. Instead, I went there this Friday and will also go on the upcoming Tuesday.

Calle Escuela, which literally means, 'street school' is another NGO that works with the street kids and youth. There are 20 staff members in total, working for Calle Escuela. Elisabeth and I, first had a meeting at their main office which is located 5 minutes away from Abasto. There, I met with one of the coordinators who has been involved in the organization since the very beginning of the project. She said the 28 years old project had started investigating in Asuncion in 1983; yet, earned its official place in1987. It is a big success regarding the dictatorship rule of that time. Calle Escuela is mainly funded by EU and Pro Niños Pobres (PNP), a non profit association in Luxembourg, which has been carrying out projects in Latin America, mainly in South America. Food, on the other hand, is supplied by the Town Administration and National Office for Beneficiary.

Among 3 projects that Calle Escuela is maintaining at the moment, the Abasto Project is the one that I have visited. The main objective of all these 3 projects is “to prevent the children from living or working on the streets”. The Abasto center of Calle Escuela is located just at the main entrance of Mercado De Abasto, the farthermost corner from our center. They are open from 8 o'clock to 4 o'clock 5 days from Monday to Friday; and until 1 o'clock on Saturdays. The center is rather a small one. It has a little kitchen and a narrow room. There are 2 cooks who prepare the meals, and the coordinator who checks if everything is under control and if there is enough food for the next day. Then, there is a teacher who is present on Tuesdays, Thursdays and Saturdays and a volunteer from Germany. They serve 3 meals a day. On Friday, in the morning they served Paraguayan tea – with milk and sugar – and some pretzels; for lunch, they served rice and chicken; then around 3 o'clock they served cacao milk with pretzels. Apart from serving food, the purpose of the center is to entertain the kids with games and to provide homework supply.

As the center is located at the main entrance, the atmosphere is much crowded and noisy and much more is happening around, compared to the center of Vida Plena that is located in a rather more isolated corner of Abasto. When I arrived there in the morning, there was a man who had blood on all over his shirt, coming from his nose, and was explaining how he got beaten up a minute ago. Unfortunately he did not receive much attention.

I had the wonderful opportunity of meeting Eli, the only volunteer at the Abasto Project of Calle Escuela, chatting and exchanging some observations with her. She is another bright young person I met in Paraguay, who is very motivated and full of positive energy. Eli, from Germany, is 19 years old and will be here until August 2012. She says she really loves being a part of the project but also thinks it is sometimes a bit tough. She expresses that one of the biggest problems in her opinion is that people have lots of kids although they lack the necessary financial conditions and the sufficient time for attention and care. She also says she often meets with pregnant 'girls' who should instead be playing games and enjoying their youth. Eli has projects on her mind but needs some time to put them in practice due to her level of Spanish.

Well, maybe not an official one, but at the center, there was one more volunteer who shouldn't be forgotten: Victor Alfredo Iriarte Godoy. The 25 years old Victor sells candies and cigarettes filled in a box. He earns approximately 6 Euros (30.000 Guaranies) a day. Victor hangs around at the center, helps serving the food and even helps cleaning the place. Eli thinks they are lucky to have Victor around as he is very friendly, helpful and is someone knows what is going on around the center.

We had a total number of 75 people on Friday, who stopped by for some tea, milk or lunch. Yet it never felt so crowded as people mostly left after eating their food. Therefore, I see the project more as a food supplier instead of an educational one. However Abasto is really not a healthy place for children to grow up or to work. Thus it is quite important for them to have a place where they can enter any time during the day and escape from the street and most importantly, where they can find a plate of food.

Sara Pinar Onder

Rapport från Paraguay 2011-09-14

2011-09-14T07:21:00.001-07:00

One of our most enthusiastic and hard-working participants, 9-years-old K. hasn’t show up for 3 days in-a-row this week and our educators wondered why she didn’t; so on the 4th day, Daily – one of the educators – made a visit to her house to see if everything was alright. And there you go; K. was just helping out her mother. So Daily asked K’s mother why she hasn’t been coming the last few days and her mother answered: “well, I need her at home, none of my other children help me out and I need someone to do all this work.” Daily told the mother that K. is SO intelligent and hard working and ambitious and that she needs to keep coming to the day care center for her future. Daily also told K.’s mother that, if K. goes to school; she will be much useful for her family in the long term. Eventually the mother got convinced and K. came back in the afternoon that day. Around 3 o’clock, all the participants went outside to the playground except for K., who stayed inside and kept working on math.

K. has 8 other siblings that are all from the same mother. Her mother and her step-father are collecting paper, cardboard and plastic to sell. K. is the only one, among her siblings, who wants to study and who wants to keep going to the school. Elisabeth tells that her older brother and sister used to come to the day care center as well; very irregularly though. Then, this year, they stopped coming for good. Daily, when she visited K.’s house, asked where the older ones were and K.’s mother told Daily that they were hanging around Abasto, as usual. Thereupon, Daily, who wanted to find them and talk to them and persuade them to come back to the center, had a tour around the market and she, in fact, found them all. Daily asked them why they aren’t going to school anymore or at least coming to the day care center and they said they hate the school, they hate studying and they don’t want to do anything related to school work. Daily asked them if they want to spend their entire life by looking after* the cars for money and stay in Abasto. They told Daily that they don’t mind if they stay here, in Abasto. But K. is just one brilliant girl who keeps coming every day. And it seems like, she will not give up. Neither will the Vida Plena, give up on her.

It is getting quite hot over here and the number of our participants are also increasing. We will have an instauration of our floor and won’t meet with our participants for a few days. Yet, I will be working at another organisation called ‘Calle Escuela’ for two days – and I will write about it later on! I also want to write a bit about our team, the ICDP – International Child Development Programme – and a bit about the colonial history of Paraguay in the upcoming bloggs, so stay tuned!
Hugs from Paraguay!
Sara Pinar Onder

*some of the children “look after” the cars in return of some money. But in reality, what can I child or a teeanger do against a burglary?

Rapport från Paraguay 2011-09-06

2011-09-07T05:27:00.000-07:00

Cockfight in Asunción. Foto: Sara Pinar Önder

I am wondering exactly when does the 'animal love' of a person emerges, and how. What is the source of this emotional connection that we feel towards a dog, or a cat, towards any animal out there; the source of the need of feeding them, and protecting them, just holding them on our laps for hours. Does it develop on it's own? It is only a couple of days ago that I, for the first time, thought about the emergence of this sensitiveness. How does one, really, learn how to love, care about, respect, another living being, if there is no one around, to teach her/him?

In Mercado de Abasto, there are many street dogs and cats that each day you meet a new one. They told me about this pathetic habit of people who abandon their animals/pets when they get bored of them. Sometimes it is the mother dogs who are being abandoned after they give birth; and sometimes it is the whole package, with a pregnant dog and the babies inside her belly. Well, Mercado de Abasto is one of the most popular places (!) to leave an animal. People think, since it is a market, the animals can find food and survive. Hence, there are lots of homeless dogs around our day care center. Some of them are really sick, or really very skinny. They try to find something eatable from the garbage but are always invisible.

Me and Laura, another volunteer at the day care center, found this extremely skinny dog in front of our building. She was hardly breathing. Elisabeth, our director, told us that just a couple of hours ago, 2 men were mercilessly dragging the poor dog, probably to kill her or perhaps to throw her inside the dumpster. It is amazing how this scene can happen just in front of the children. Luckily, Elisabeth was there to protest and to stop them. At the end of the day care, we brought some dog food and she ate until a point where she couldn't handle anymore. It didn't make sense for some of the children who were around, that we spent money to get food for a dog, which is worthless. Laura, afterward brought the poor little dog to a veterinarian. Unfortunately, later, we heard that she didn't survive; but at least had her last couple of days in peace.

A few days later, there were another 2 dogs that needed to be taken away from Abasto. Elisabeth was too kind to offer to drive these dogs to the vet. Unlikely the previous one, these dogs weren't so weak to just let us grab them. But the kids got more and more interested in this whole dog-saving thing after the first operation and if it wasn't them who earnestly helped us, it would have taken hours to get the dogs into the car.

A total of 4 adult dogs were taken to the vet in the last 10 days. Although we lost our very first one, rest of them are doing great at the animal hostel. Their leishmaniasis tests came back negative and hopefully they will be adopted after being vaccinated. 1 of the dogs who has been taken by Laura and 13-years-old Pamela, has 6 babies that were a-day-old when we found them in front of a groceries shop at the market! Pamela was the one who initially thought it was senseless to spend money on animals. But later, she became one of the best helpers. The next day of each operation we share our experiences with the whole group when we make a round.

It would be indeed, extremely hard to pay attention to an animal if you have more than 5 children that you need to take care of, without any regular income. It is hard to expect mothers and fathers in Abasto, to teach their kids how to care about and love the other living beings, when they don't even give love to their own kids at the first place. But this is something that one can learn, at any age; especially at the age of our participants who are just at the age of innocence. Besides, learning to care about others, is the very starting point of everything. That is why, Laura is indefatigably showing and trying to teach our participants how to care. The change is already visible.

Hugs from Abasto,

Sara Pinar Önder

Rapport från Paraguay 2011-08-26

2011-08-30T23:39:00.000-07:00

When I talked to Philip in April this year about coming to Latin America as a Tamam volunteer, the idea was way too surreal! It was only the pictures on this blogg from the past years what I had, to try to make a sense of Tamam Paraguay. Now I am here and it is such a great experience to see and learn everything live. It has only been a week since my arrival and things are keep feeling surreal at the moment.

For those who don't know a lot about Tamam Paraguay, I want to briefly explain what we do here. Our partner organization Vida Plena has a small building at Mercado de Abasto in the capital city of Asunción. Here, people sell vegetables, fruits, meat, and other kinds of food and drinks. Right inside the market, we have a 'day care' center for the children who live around Abasto. Some of them even live inside the market place. The market is not the best place for children to grow up. During the day it is very noisy and crowded, during the night it is very dangerous. But it is their place of residence anyway and thus, it is the only alternative today to have the day care.

Everyday, from Monday to Friday, at 8 o'clock we open the door and we welcome the first group with some healthy and nutritious snack and some yummy fresh juice that we prepare; we make a big round all together and have our participants express how they feel and what they want to do. Then some children start working on some school work and some children choose to do some art work that enhances their creative skills. We also go out and play at our playground which is surrounded by wire fence, play football on our sand field and work on the 'Garden Project' to take care of our plants. We send the first group around 11 o'clock and welcome the second group at 1 o'clock. At 4 o'clock, we make a round again and talk about the day and serve snacks and fresh juice just before sending the second group. The number of the participants change everyday. This week we had around 40 - 45 children a day.

Since I am the new profesora, I get a lot of attention by the children. When they ask me where I am from, I answer them with my broken Spanish: "yo soy de Turquía". They immediately bring a puzzle of the map of Paraguay. I tell them that it is not located in Paraguay. They bring another puzzle of the map of South America this time, in a rush. And I tell them that it is not located in Latin America. This time, an older kid brings the atlas and I show them first where Paraguay is located on the map and then thoroughly slide my finger towards Anatolia. Then, they ask me how long it took to get here. Due to my poor Spanish skills, I answer: "24 years" - meaning 24 hours. They believe me, until Sebastian, another volunteer, corrects my answer. It was such a silly mistake to think that not knowing the language would effect my communication with the kids. It took less than a 5 minutes to become friends with them, even though I look like a clown, trying to use all possible ways of using the body language, in order to express myself. The kids are SO sweet and warm-hearted and in return, are in need of love, which they at least get some at Vida Plena, where they remember what it means to be a child.

The educators, and the kids, whoever I meet, they are always asking me about the previous Tamam volunteers who have visited them. It feels so good to know that, just in a few years, Tamam, from all the way from Sweden, got connected with the children of Abasto. I cannot wait to see and be a part of the future projects that will make life time memories.

This is Sara Pinar Önder who will be volunteering in Mercado de Abasto, Asunción, on behalf of Tamam, for the next 10 week.

Hasta la vista.

Sara Pinar Önder

Rapport från Mexiko 2011-05-16

2011-05-17T04:55:00.001-07:00

Här i Pedernales innebär maj mycket olika saker. Den är antagligen den varmaste månaden, det finns mängder av mogen frukt och den är slutet på torrperioden. Men framför allt betyder maj fest och ledigheter. Första maj (arbetarnas dag), 5:e maj (slaget vid Puebla) och 10:e maj (mors dag) är bara några av de dagar som firas rejält här i Mexiko med parader och dans. I skolorna här i byn har de firat mycket och på grund av detta har Tamam blivit lite oregelbundet. Antalet barn har minskat nu i maj och det av många anledningar. Många barn säger att de har mycket att göra i skolan. De måste både göra sina läxor och öva inför dansuppvisningar och teater. Dessutom går många barn i kyrkan varje dag nu i maj eftersom de har en speciell bön, ”rosario”, den här månaden. Så vissa dagar har gruppen varit väldigt liten.

Den senaste tiden, med alla fester i byn, har varit väldigt rolig. För två veckor sedan följde jag med två andra volontärer till ett bröllop och senare på kvällen anordnade gymnasieskolan sin årliga, stora dans. Jag var där med ett gäng tamamvolontärer och deras vänner. Antagligen var alla ungdomar i Pedernales, och vissa byar runt omkring, där för det var mycket folk. Ett band kom dit och spelade mexikansk dansmusik och vi hade väldigt roligt.

Men den stora festen i byn var 1:a maj. Dagen började med en parad genom byn. Det var skolorna och någon slags arbetarförbund som deltog i paraden och de spelade virveltrumma och viftade med flaggor. Senare på kvällen var det fest på torget och huvudgatan. De hade några fyrverkeriliknande saker (castillos) som brann runt en hög ställning på torget. Ett band (Banda Ola Azul) var också där och spelade och alla dansade.

Den 10:e maj, mors dag, är det vanligt att barnen ger sina mammor något i present. Så veckan innan den 10:e gjorde vi blommor av ståltråd och tyg som barnen sen ge till sina mammor. Mors dag firas väldigt mycket mer här än i Sverige. På idrottsplatsen hade de en stor tillställning och en stor del av byns mammor var där. De lottade ut hushållsapparater och gav alla paraplyer och glass. En man i sombrero kom också dit och sjöng alla mammors favoritsånger. Jag kunde ingen av låtarna med mammorna kunde alla och alla sjöng med. Det var väldigt trevligt.

Alla skolor i byn firade också mors dag på något sätt. De bjöd in alla mammor (och alla andra som ville komma) till firandet. Barnen uppträdde med dans och sång och det lottades ut hushållsprylar och mat. Jag och några volontärer gick runt till de olika skolorna och såg tamambarnen dansa traditionella danser och sjunga.

I Tamam ha vi också firat barnens dag. Vi hade laddat upp med extra många lekar och en stor tårta. Det kom ungefär 20 barn och många volontärer och vi hade en jättefin dag :)

Eftersom det har blivit riktigt varmt här nu har vi åkt och badat en del. Både till ett nytt badställe i Tamámbaro och till de redan besökt här Pedernales. Vi har också gått med volontärerna till ett ställe som kallas ”El Arco”. Det är en flod som rinner genom någon slags ravin och under en akvedukt. Vattnet var iskallt, men det var skönt efter den varma promenaden dit.

Nu är den sista helgen för mig i Pedernales över. Det var en bra sista helg måste jag säga. Vi var på konfirmation av Quitos brorsdotter i Tacámbaro och sen konfirmationsfest här i Pedernales. Adalberto och Mirna (och nästan alla Mirnas syskon) har varit här på besök och igår firade vi Adalbertos födelsedag.

Nästa helg kommer jag spendera vid havet med några volontärer och nästnästa fredag tar jag bussen mot Mexiko City. Så nu återstår endas två veckor för mig här med barnen. Och när jag tänker på hur fort tiden har gått hittills känns två veckor väldigt lite. Det är helt enkelt bara att njuta av tiden som är kvar.

/Amanda, Pedernales

Rapport från Mexiko 2011-04-30

2011-05-02T04:08:00.001-07:00

Påsken i Pedernales var minst sagt intressant. Väldigt annorlunda från Sverige, där påsken för de flesta bara innebär någon extra dag ledigt. På palmsöndagen samlades väldigt mycket folk i en park för att se bibelberättelsen dramatiseras. Många från byn deltog och spelade Jesus eller lärjungar. En åsna fanns såklart också på plats, redo att bära mannen med långt skägg och hår mot kyrkan i centrum av Pedernales. Åskådarna hade med sig palmblad som prästen välsignade med vatten och en gick alla i ett långt tåg efter Jesus och åsnan. Dagarna som följde, skärtorsdagen, långfredagen, påskafton och påskdagen, var också fyllda av dessa bibeldramatiseringar. Det mest spektakulära var nog på långfredagen när Jesu korsfästelse iscensattes. Genom halva byn konkades korset, ända ner på idrottsplatsen där själva korsfästelsen ägde rum. Jag var på plats vid de flesta representationer (som dramerna kallas) men på söndagen tog vi en break och åkte till Morelia för att titta på fotboll.

Efter en intensiv påsk fylld av teater och andra traditioner i byn har vi dragit igång med Tamam igen. Men eftersom barnen fortfarande har påsklov har vi den här veckan nästan bara lekt lekar nere på idrottsplatsen. Antalet barn har varierat dag från dag, men ofta har vi varit ca 15-20 barn och 5-10 volontärer. De flesta volontärer har också påsklov nu och på grund av detta har vi varit många varje dag.

Vi har testat många nya lekar de senaste två veckorna. Vi har lekt ”hela lagerrunt”, ”tre klapp i hand” och ”pato, ganzo” för att nämna några. Lekarna var uppskattade, men barnen har fortfarande sina favoritlekar ”ponchado” och ”under hökens vingar kom!” som vi leker nästan varje dag. Kortspel är också väldigt populärt så vi har köpt några nya kortlekar. De gamla är från förra våren, då två andra svenska volontärer var här, och de håller på att falla sönder.

Några utflykter har vi också hunnit med. Förra veckan åkte vi till ett badställe med volontärerna efter att barnen gått hem. Ibland behöver vi lite tid att träffas bara vi, oh i den här värmen är badställena perfekta platser. I tisdags gick vi dock med hela Tamam till badstället ”Piojito”. Ca 15 barn och 7-8 volontärer var vi som gick iväg, lite senare än planerat (som alltid hehe). Vi hade en väldigt bra dag :) Vi badade, spelade boll, åt matsäck och spelade kort ända fram till klockan halv fem då vi gick hem igen.

Idag (30 april) är det barnens dag men vi ska fira barnens dag i Tamam nästa lördag. Så den här veckan ska vi planera lekar, blåsa ballonger och bjuda in barn. När Tamam firade barnens dag förra året kom det många barn och firandet var väldigt uppskattat , så vi hoppas att de kommer många barn även i år.

På måndag börjar barnen skolan igen och det betyder att de barn som varit bortresta eller inte kunnat komma på lovet av någon annan anledning kommer tillbaka. Några volontärer, som brukar komma varje dag, har också varit bortresta och det ska bli skönt att få dem tillbaka :) Så efter ett roligt och intensivt påsklov ska det bli skönt att få tillbaka de vanliga rutinerna och alla bortresta Tamam-barn och volontärer.

Kram! /Amanda

Rapport från Mexiko 2011-04-15

2011-04-18T02:18:00.001-07:00

I slutet av förra veckan kom det inte några barn på morgonen för de hade sång, dans och teateruppvisningar med skolan. Många Tamam-barn deltog så jag, Quito och José gick för att titta på uppvisningarna. Några barn var klädda i gult med en orange näbb och dansade en kycklingdans. Andra hade kläder traditionella för Michoacán (delstaten Pedernales ligger i) och sjöng traditionella sånger och dansade. Det var väldigt roligt att få se detta eftersom barnen pratat mycket om hur de övat inför denna dag.

I lördags lekte vi lekar med barnen nere på idrottsplatsen och ungefär 20 barn var med. Jag mådde inte bra i lördags och var därför inte med. Men många andra volontärer höll i lekar.
Många av barnen som tidigare var med varje dag har slutat komma. Därför samlades vi volontärer i måndags för att gå runt och prata med dessa barn och deras föräldrar. Det finns olika anledningar till att vissa barn plötsligt slutar komma, men ibland är det missförstånd och oro hos föräldrarna som är hindret. Därför är det viktigt att informera föräldrarna om vad Tamam är. Vi pratade med ganska många barn och föräldrar och några av barnen han kommit till Tamam denna veckan :) Men vi saknar fortfarande många barn i morgongruppen. Kanske är det dags igen att gå ut och bjuda in fler barn, eller göra ett besök på en skola.

I onsdags gjorde Salvador och Quito mat med barnen, någon slags brödrulle att äta som mellanmål. Den här gången fick alla hjälpa till att kavla, blanda, röra och rulla. Det var väldigt uppskattat bland barnen.

Nu Har det gått en och en halv vecka sedan Tina och Ruth åkte. De första dagarna utan dem gick lite trögt eftersom vi byggt upp ett väldigt bra samarbete. Men nu har jag och volontärerna kommit in i nya rutiner och nya lösningar för hur vi ska arbeta med barnen. De mexikanska volontärerna har nästan automatiskt blivit mer delaktiga och ansvarstagande, vilket är ett framsteg. Jag försöker ta ett steg tillbaka och inte kontrollera allt hela tiden. Detta för att i stället observera hur de unga volontärerna löser situationer. Ibland är det väldigt stökigt och då är det viktigt att de vet hur de kan agera på bäst sätt. På volontärsmötet i eftermiddag ska vi ta upp vilka problem som finns vad det gäller vårt sätt att möta barnen och vad vi kanske kan göra åt det. Vårt mål är att öka antalet barn, särskilt i morgongruppen, men för att göra det måste vi kunna klara av att hjälpa och leda de barn vi redan har. Detta är vår stora utmaning just nu. Håll tummarna för oss! :)

Kram!
Amanda, Pedernales

Rapport från Mexiko 2011-04-09

2011-04-11T06:36:00.001-07:00

Idag lämnar Tina och Ruth Mexiko för att återvända till USA och Sverige. Vi sa hej då igår och jag måste säga att det redan känns tomt. Dessa två månader har gått alldeles för fort, men jag tror att vi alla tre kan instämma i att vi hunnit med otroligt mycket. Veckorna har rullat på med aktiviteter för barnen nästan varje dag. Helgerna har varit fullproppade med utflykter med barnen, utflykter och övernattningar med volontärerna, fester hos Quitos olika släktingar och längre utflykter i och utanför Michoacán. (Om detta kan ni läsa mer om i tidigare blogginlägg.) Men som det heter går tiden fort när man har roligt och jag har en känsla av att de knappa två månaderna som är kvar för mig kommer gå lika fort. Fast innan vi går händelserna i förväg ska jag berätta vad som hände under Tinas och Ruths sista vecka.

En dag gick jag och Tina till en skola i närheten för barn mellan 6 och 12 år. När vi kom stod alla uppradade på skolgården och några flickor marscherade ett varv med mexikanska flaggan. En lärare spelade en fanfar på en trumpet och eleverna sjöng en sång. När vi senare frågade läraren varför de började dagen såhär, om det var någon speciell dag idag, svarade han att de gör detta varje måndag. På grund av detta hade vi först en ganska militärisk bild av skolan. Inne i klassrummet var dock stämningen allt annat än militärisk. Vi besökte en första- och en andraklass och barnen gjorde lite som de ville. De skrek, lekte med bilar, halvsov och pratade högt utan att ha fått ordet. Akustiken i klassrummet var också väldigt dålig, så jag förstår att barnen ofta är trötta och har ont i huvudet. Eftersom barnen är vana vid att skrika ut svaren på frågor i skolan måste vi jobba mycket med att sänka ljudvolymen i Tamam. På många sätt var det lärorikt att besöka skolan. Nu har vi en uppfattning om hur de lär ut och därför vet vi vad barnen är vana vid. Det kom också lite fler barn till Tamam efter vårt besök på skolan. Så nästa gång vi behöver fler barn vet vi var vi ska gå och bjuda in fler :)

Under förra vecka fick vi också vara med om en begravning. Många volontärer och barn kände den bortgångna så vi ville vara med och stödja familjen, vilket väldigt många andra från byn gjorde. En begravning i Pedernales är lite annorlunda från vad vi är vana vid i Sverige. Först och främst var det mycket mer folk än jag varit med om i Sverige. Inte bara släkt och de närmaste vännerna deltog, utan alla som ville stödja familjen eller som någon gång varit i kontakt med den bortgångna. Begravningen var också mycket längre än vi svenskar är vana vid. Efter en timme i kyrkan och två timmar på kyrkogården gick vi hem, och då fortsatte bönerna och sångerna på gravplatsen ett tag till. Det var fint att se hur mycket människor bryr som om varandra här. Alla tar sig tid att trösta de som sörjer och stödja andra familjer när de har det svårt.

En dag hade vi Sverige-dag. Vi hade en frågesport om Sverige, om älgar och om sill etc, och visade bilder vi tagit i Sverige. Vi bakade också chokladbollar tillsammans med barnen, vilket de tyckte var väldigt roligt eftersom de inte brukar vara så delaktiga i bakandet här. Sen sjöng vi och dansade ”små grodorna” och ”prästens lilla kråka”. De tyckte de nog allra mest om. Många dagar efter har de frågat om vi inte kan dansa som grodor igen, så det har vi gjort några gånger. Vi bjöd också på kaviar och saltlakrits. Vissa barn älskade kaviar och tvingade oss lova att köpa mer att ta med nästa gång vi kommer hit.
Eftersom vår förra utflykt med barnen blev så lyckad gjorde vi i lördags ännu en utflykt med barnen till Piojito. Men denna gång var vi med än dubbelt så många barn, 24 stycken! Jätteroligt att så många kunde följa med, speciellt eftersom denna dag var Tinas sista med barnen. Vid halv 10 började vi promenaden mot badstället som bara ligger någon kilometer från Pedernales, perfekt för en utflykt. Hela dagen badade vi och grillade marshmallows och korv och åt matsäck lekte många lekar i vattnet. Senare på lördagskvällen bjöd vi hem alla volontärerna för att umgås bara vi volontärer, och säga hej då till Tina och Ruth. Vi gick till tivolit som var här i Pedernales hela förra veckan, vi gjorde upp en brasa, vi hade vattenkrig med ballonger (och tillslut även hinkar) och satt runt brasan och sjöng och berättade historier. Sen fick de som ville sova över där det fanns plats i huset, bland annat framför kylskåpet (vilket gjorde det lite svårt när jag skulle gå upp tidigare och göra pannkakor till frukost.) Det blev en väldigt bra hejdå-kväll. Efter 4 timmars sömn gick vi upp och åt frukost tillsammans. Senare kom också de barn som ville säga hej då en sista gång.

Tinas och Ruths sista dagar i Mexiko reste vi runt lite i området och besökte bland annat Patzcuaro, en stad drygt en timme härifrån som ligger vid en stor sjö med öar i och byar runt om, och till sist Morelia för att säga hej då till Adalberto och Mirna. Det kändes bra att göra något bara vi tre som en egen avslutning på vår tid här. Men nu är jag tillbaka i Pedernales och det är hur bra som helst. Det är kul att åka iväg någon gång då och då, för att se lite mer av Mexiko och vila upp sig lite, men det är minst lika bra att komma tillbaka och mötas av alla vänner, alla volontärer och alla glada barn.

Hälsningar från Amanda, Pedernales, 7 april

Rapport från Mexiko 2011-03-29

2011-03-29T14:02:00.001-07:00

Så har ännu en vecka sprungit förbi…intensivt men roligt!

Helgen den 19-21 mars spenderade vi i Ixtapa med Mirna och Adelberto som har ett litet hus där. Det var en konstig känsla att vandra runt bland lyxhotell, välklippta palmer, glänsande fönster och vägar helt utan de normala hålen, sprickorna och ojämnheterna. Det kunde ha varit vart som helst i världen och vi kände oss väldigt långt borta från Pedernales och det Mexico vi lärt känna och älska. Men visst var det skönt med en paus från vardagen och att bara kunna umgås med Mirna och Adelberto: ligga på stranden, äta god fisk, bada i vågorna och njuta av semesterlivet.

När vi kom tillbaka till Pederales gick vi till en av skolorna med två av volontärerna, Jonatan och Antonio, för att bjuda in fler barn. Lärarna var väldigt trevliga och hjälpsamma och barnen tyckte att det var extremt spännande att vi var där (det är en konstig känsla när all aktivitet stannar upp och alla vänder sig om och stirrar när man kliver in på en skolgård. Vi trodde att folk skulle ha börjat vänja sig vid att vi är här nu Men det dröjer nog ett tag till:). Barnen var nyfikna och dagen efter gick vi från att ha 7-10 barn i morgongruppen till att ha 35! Barnen hade inga lektioner förra veckan eftersom lärarna skulle ha planeringstid (i tre dagar! Lektioner verkar inte vara överdrivet prioriterade i Pedernales skolor tyvärr) så nästan alla från eftermiddagsgruppen kom också på morgonen. Det var något av en omställning, men många volontärer kom och hjälpte till så det fungerade bra, även om vi alla var rätt trötta och hesa mot slutet.

Vi fortsatte med samma sorts aktiviteter som vi gjort hittills: Börjar med apoyo escolar, har mattebingo eller geografifrågor eller något annat och tar med två barn till datorrummet där de får öva sig på att skriva på ett tangentbord. Därefter får alla barn skriva dagens ord eller fraser och rätta dem. Sedan har vi oftast någon lugnare aktivitet i någon timme, den här veckan hade vi visklek, måla krukor och plantera frön, göra självporträtt, rita roliga gubbar, måla på tyg samt charader och pictionary. Sista 30-40 minuterna leker vi vilt (den här veckan mest fruktsallad, hela havet stormar, ponchado, under hökens vingar kom och parejas (pepparkaksgubbar), och så avslutar vi med frukt. Det känns skönt med lite rutiner både för oss och barnen, allt blir lättare om de vet vad de kan förvänta sig. Undantaget från rutinen är fredag då vi har en tävling med orden eller fraserna från de andra dagarna och så går vi ner till fotbollsplanen och leker och avslutar med prisutdelning. Denna fredag var det extremt hett och eftersom det finns ett sprinklersystem på planen så slutade det med att vi alla vandrade tillbaka till tamamhuset dyblöta men glada.

Nu i helgen var det dags för den årliga volontärhelgen. Förra året åkte de alla till Ixtapa, men då var det endast runt åtta volontärer. Nu är det nästan 20 och det blev för dyrt och krångligt att fixa med transport och boende. Istället fick vi hyra ett stort inmurat område med simbassäng bara 5 min utanför Pedernales. Stället hade stått oanvänt ett bra tag så vi fick hyra det gratis i utbyte mot att alla volontärer följde med ägaren ut fredagen innan och hjälpte till att städa allt från badrum till simbassäng (vilken blev svårare än vi trodde eftersom avloppet blivit tilltäppt och simbassängen var halvfull med vatten när vi kom dit på morgonen). Det var ett rätt stort arbete och tog över 4 timmar trots att vi var runt 10 stycken, men det blev jättefint och vi hade en väldigt lyckad volontärhelg. Efter att vi alla lyckats ta oss dit (med nio personer inuti Adelbertos och Mirnas bil och tre utanpå) och kommit i ordning började Adelberto med att prata om vilket ansvar man har som volontär för TAMAM. Han lade bland annat mycket vikt på att vi inte är där för att observera barnen utan för att vara med dem, göra det de gör och integrera oss. Därefter pratade Amanda om hur det är att vara tonåring i Sverige och de likheter och olikheter som finns mellan ungdomar här och där. Slutligen pratade jag (Tina) om teamwork och höll i ett antal samarbetsövningar. När den seriösa delen av dagen var avklarad hoppade vi i poolen, spelade kubb, grillade och åt tacos, lekte lekar, och hade vattenballongskrig. Kvällen avslutades med att vi satt runt en brasa och sjöng och spelade gitarr och grillade korv och marshmallows fram till klockan blev halv 4 på natten. De flesta av oss sov över i tält, på badrumsgolv eller under myggnät, men inte särskilt många timmar eftersom solen och Adelberto väckte oss klockan 7 för att städa och ta oss tillbaka till Pedernales.

Under lördagskvällen fick vi tyvärr det tråkiga beskedet att ett par av volontärernas mormor, respektive gammelfarmor, dött. Hon hade varit sjuk länge men det var såklart fortfarande väldigt tungt för dem och på söndagen gick vi tillsammans med de flesta av volontärerna och Quito till vakan. När någon dör här i Pedernales så öppnar familjen huset för alla släktingar och vänner som vill komma och säga ett sista farväl och stödja familjen. Alla tar med sig plaststolar och sätter sig ute på gatan medan olika grupper turas om att be eller sjunga psalmer och familjen serverar ”ponche” (En varm dryck gjord av olika frukter, himiscusblommor, kanel och socker). Vakan pågår oftast runt 24-36 timmar, tills begravningen äger rum. Det kändes väldigt fint att få vara med och man märker verkligen hur tätt knutet samhället här är, familjebanden är många (och komplicerade!) och alla känner alla. Det dröjde inte många timmar efter dödsfallet innan de flesta i byn visste vad som hänt, och med tanke på hur många som var där när vi kom verkar det som om de flesta tar sig tid att spendera ett par timmar med familjen när de kan komma ifrån. Begravningen äger rum idag (måndag) och börjar med en timmes gudstjänst innan alla vandrar iväg till kyrkogården som ligger en liten bit utanför staden för själva begravningen.

Amanda kommer att stanna kvar i Pedernales fram till slutet av maj men den kommande veckan är min (Tinas) sista här. Trots att det ska bli härligt att komma hem till dem jag längtar efter så känns det väldigt tungt att åka. Tiden har gått så snabbt och så ska jag ge mig av precis nu när jag lärt mig namnen på barnen, känner att jag har koll på verksamheten här och just börjar lära känna volontärerna ordentligt!
Men så verkar det alltid vara….

Det har varit en helt fantastiskt tid här och jag är rätt säker på att detta är en plats som jag kommer att återvända till många gånger. Jag skulle verkligen vilja uppmuntra alla som är intresserade av att uppleva det verkliga livet en liten mexikansk by (fjärran från backpackers och lonely planet), som vill få en riktig intensiv spanskakurs, som vill göra en stor skillnad i en grupp barns och tonåringars liv, och som vill uppleva hur det är att landa på en plats och omedelbart bli accepterad och välkomnad av en grupp fantastiska människor, att genast kontakta Philip Sandberg och säga att ni vill komma hit som volontärer! Det enda ni kommer att ångra är att ni inte stannade längre….

Rapport från Mexiko 2011-03-16

2011-03-21T01:51:00.001-07:00

Nu har vi varit här i Pedernales i ungefär 5 veckor. Det är svårt att tro att vi varit här så länge. Tiden bara springer iväg men sedan vårt förra blogginlägg har vi hunnit göra mycket. Lördagen för snart två veckor sedan gjorde vi en utflykt med barnen till ett badställe i närheten. Vi var ungefär 15 barn och 10 volontärer som promenerade till ”Piojito”, som badstället kallas, på lördagsmorgonen. Det blev en väldigt lyckad utflykt! Vi badade, åt matsäck, spelade volleyboll och lekte i många timmar. Vi hoppas att vi kan göra fler utflykter med fler barn framöver.

Några volontärer har också gjort mat eller efterrätt till barnen och visat hur man gör. Vi har gjort mangoglass, kex med vitkål/kokos/russinsallad och en lime-paj. Barnen verkade tycka det var ganska roligt att se hur man gör men nästa gång ska vi göra något som barnen kan vara mer delaktiga i, kanske traditionella, svenska chokladbollar (fast det skulle inte förvåna oss om de vill rulla dem i lime, salt och salsa- det funkar tydligen för allt…)

Vi har också fortsatt med vårt projekt att plantera frön i krukor. Barnen har gjort krukor av bottnar på pet-flaskor, sen målat dem, satt på pärlor, och fyllt dem med jord och frön. Vi har planterat apelsin, tamarind, vattenmelon och avokado. Det blev en härligt lerig och smutsig aktivitet. Barnen har varit väldigt entusiastiska och de väntar spänt på att något frö ska gro.

Vår fredagstradition har blivit att gå till idrottsplatsen och leka lekar som kräver mer plats. Vi har spelat kubb, dopp-boll, lekt capture the flag och massa andra lekar. Att bara springa och leka på en stor gräsplan är verkligen en av veckans höjdpunkter för många barn. Det går inte en dag utan att barnen undrar ”när ska vi leeeeka???”.

De senaste två veckorna har vi planerat veckan tillsammans med de mexikanska volontärerna för att göra dem mer aktiva och delaktiga i Tamam. En eller två volontärer har hållit i någon aktivitet, lek, eller läs- och skrivövning, varje dag. Några volontärer har ansvarade för, t.ex viskleken och charader medan andra övade romerska siffror och ord som är svåra att stava. Det har fungerat jättebra och vi tror att det på detta sätt blir roligare för både barnen och volontärerna. Plus att det inte bli lika svårt att fylla tomrummet när vi åker härifrån.

I Pedernales finns en sockerfabrik där en stor del av byns befolkning arbetar. Eftersom fabriken är en så viktig del av byn ville vi gärna följa med vår granne, som jobbar på fabriken som kemist, en eftermiddag för att se hur det går till där inne. Det var ett intressant besök, vi fick se hela processen från sockerrör till strösocker, men vi tyckte synd om arbetarna som vistas varje dag i denna bullriga, smutsiga och varma miljö. Trots mängder av sockrrörsdamm som flyger runt i luften hade nästan inga arbetare någon skyddsutrustning förutom hjälmar, varken glasögon eller munskydd.

Sedan i måndags har vi dessutom haft förstärkning från Sverige i form av Tinas mamma, Ruth. Hon ska vara här med oss till den 7 april då även Tina åker hem. Det känns riktigt bra att ha henne här och det verkar barnen också tycka. Från Sverige hade Ruth med sig två böcker fulla med lekar så framöver ska vi leka många nya. Vi har redan hunnit testa ”fruktsallad/gaspacho” och ”skrivmaskinen” som går ut på att tillsammans hitta på en historia genom att alla säger ett ord i taget i en cirkel. Dessutom tog hon med sig kaviar, saltlakrits och bilar som vi planerar att låta barnen smaka...vi får väl se vad de tycker…:)

/Amanda, Tina och Ruth

Rapport från Mexiko 2011-03-04

2011-03-08T14:32:00.000-08:00

Ja, så har vi varit här i Pedernales i två veckor! Vi börjar känna oss riktigt hemma, har lärt oss var man kan köpa musli, yoghurt och bröd (”äter ni inte tortillas!?” frågar folk oss förbryllat), har införskaffat hängmattor, myggnät och fläktar, lärt oss de flesta barnens namn och börjar få ordning på de dagliga aktiviteterna. Vi har också fått följa med på en ”Quince anos”-fest med Glafiras familj. ”Quine anos”-fest har man när flickor fyller 15 år och förnyar sitt förbund med Gud. Det var väldigt roligt och spännande att vara med om denna katolska tradition eftersom vi inte firar den i Sverige. Det var en riktig prinsessfest med vackra klänningar, stora tårtor, dansuppvisning och mycket cumbia-rytmer.

Vi har organiserat arbetet så att vi börjar varje träff med barnen med ”apoyo escolario”, läxhjälp och en akademisk aktivitet (till exempel mattebingo, skrivning eller ordkunskap) för de barn som inte har en läxa med sig. Vi har också börjat ha skrivträning på datorerna med två eller tre barn varje gång vilket är väldigt populärt. Sen gör vi rättstavning med 10 nya ord varje dag och har en rättstavningstävling på fredagar när de kan vinna priser. Därefter blir det målning, smyckestillverkning, pictionary, charader eller något annat pyssel och så avslutar vi oftast med lekar, ”ponchalo” (en lek där man ska försöka träffa varandra med en boll), ”under hökens vingar kom” och ”kramkull” är fortfarande favoriter, men vi har också lekt ”capture the flag”, ”kubb” och en hel del andra. Till slut avslutar vi med fruktstund. Vi har skaffat en stor världskarta så nästa vecka ska vi nog ha geografifokus- det behövs verkligen, många barn har svårt att skilja länder från städer och världsdelar, och det är så sällan de träffar någon som inte kommer från Michoacan, för att inte tala om någon som inte är från Mexico.

Vi tyckte att vi hade lite för få barn i vår eftermiddagsgrupp och gick ut för att bjuda in fler tillsammans med ett par av volontärerna i Pedernales. Resultatet blev att eftermiddagsgruppen växt från 8-10 barn till minst 15-18 per gång. Det känns jättekul samtidigt som det är en utmaning att introducera så många nya till hur vi arbetar.

Vi ska ha ett möte med alla volontärerna imorgon (4/3) för att diskutera hur alla tycker att det går och vad vi kan förbättra. Något som känns viktigt för oss är att alla volontärerna känner sig delaktiga och får ta ansvar för vissa aktiviteter. Det har blivit så att vi planerat det mesta den senaste veckan och de hjälper oss att genomföra det, men vi ska nog försöka lägga upp mer av ett veckoschema där alla får ansvar för någon aktivitet.

Till helgen ska vi göra en utflykt med barnen till ”El Paraiso”, ett badställe som ligger en halvtimmes promenad bort. Det blir nog runt 20 barn eller så som kommer, men vi blir uppbackade av minst 8 volontärer och det känns tryggt eftersom så många barn inte kan simma. Barnen är väldigt spända och det känns roligt att kunna göra något lite speciellt, ett svalt dopp känns rätt lockande när temperaturen ligger runt 30 grader varje dag och solen steker ner utan uppehåll.

/ Tina och Amanda

Rapport från Mexiko 2011-02-16

2011-02-19T14:23:00.000-08:00

Fast vi bara varit här i fem dagar har vi redan vant oss vid livet här och kommit in i rutinerna. Den första helgen spenderade vi med Mirna och Adelberto som bor i Michoacans huvudstad, Morelia, men som är väldigt engagerade i Tamams verksamhet i Pedernales. Mirnas mamma Lucia bor granne med oss. Vi hälsar på henne varje dag och blir matade med tortillas och guacamole :)

Tillsammans med Adelberto fixade vi och städade vi i Tamamhuset ett antal timmar under helgen. Huset, som tidigare var svart, är nu målat av volontärerna i glada färger. Vi känner oss redan hemma trots att vi nyligen hittade vår första skorpion i handfatet! I huset finns två sovrum, ett kök, ett datorrum och en uteplats där vi har aktiviteter med barnen. Vi är i stort sätt omgivna av kor, kalvar och höns på alla sidor.

De första dagarna här var ett virrvarr av namn, ansikten och intryck (och mycket spanska!). Vi fick följa med en vän till familjen och lära oss mjölka kor och dricka färsk komjölk blandat med rått ägg och socker. Det var förvånansvärt gott. Vi fick även besöka ett badställe lite utanför byn och det var som att komma in i en regnskog. Annars är det extremt torrt och varmt här eftersom regntiden börjar först i juni. En dag följde vi också med Tamam-kordinatorn, Glafira, och hennes man till den närmaste staden, Tacambaro, som ligger 20 min bort, för att handla mat för veckan.

Igår hade vi aktiviteter med barnen för första gången. Den första gruppen kommer kl 9 och stannar till 12. Det brukar komma ungefär 15 barn på förmiddagen och 10 barn på eftermiddagen, mellan kl 16 och 19. Barnen är mellan 8 och 12 år och vi får hjälp av Glafira varje dag och av en grupp volontärer från Pedernales som är där 1-2 gånger i veckan. Den första timmen består av läxhjälp och skriv- och läsövningar. Därefter har vi olika aktiviteter och pyssel. De här två dagarna har vi mest lekt lekar och lärt känna varandra. Barnen älskar att leka "Under hökens vingar kom!" och "Kramkull". Alla barnen är väldigt gulliga och kramiga. De tycker att det är speciellt spännande att vi är här eftersom det i stort sätt aldrig kommer turister eller andra utlänningar till byn.

I måndags hade vi ett möte med alla volontärer från Pedernales och diskuterade vad vi ska göra med barnen under våren. De flesta av volontärerna är tonåringar som går i skolan i byn (eftersom det inte finns något universitet eller många arbetsmöjligheter i byn så flyttar de flesta till större städer efter att de gått ut gymnasiet). Volontärerna är väldigt hjälpsamma och tålmodiga, vilket är tur för oss som inte helt behärskar språket än. Nu till helgen har volontärerna erbjudit sig att följa med oss upp till Serra de la cruz, ett närliggande utsiktsplats, för att ge oss en känsla av var vi befinner oss.

Vi upplever att Tamam uträttar ett väldigt viktigt arbete här i Pedernales. Både alkoholism, tonårsgraviditeter och barn som måste arbeta i stället för att gå i skolan är vanligt förekommande. Därför känns det viktigt att det finns en plats dit barnen kan komma och leka och bara vara barn.

Nu är det dags för oss att förbereda eftermiddagens aktiviteter så vi säger hasta pronto!

/Amanda och Tina

Rapport från Paraguay 2010-12-17

2011-02-14T02:35:00.001-08:00

Mitt första möte med barnen inleds med morgonsamling i den färgglada före detta lagerlokalen på matmarknaden Abasto. Under ett slags organiserat kaos hålls upprop, och de livliga barnen skrattar och pratar högt med varandra, ivriga om att få sätta igång med lek eller sysslor. Alexis sätter sig i mitt knä och pratar nyfiket med mig. Trots mina obefintliga kunskaper i spanska fortsätter den konstanta strömmen av frågor från barnen och jag gör mitt bästa för att förstå och göra mig förstådd.

På den lekplats som byggts på Elisabeth och Silverios’ initiativ leker vi ”tjuv-och-polis”, och de yngre barnen blir vilda av förtjusning när vi jagar dem och bär dem upp för trappan till lekstugan. Efter flera timmars lek och bus och fotbollsspelande på den steniga bakgården är jag helt utmattad och svetten rinner. David och Walter krattar åt mig och frågar om jag är sjuk, och påpekar samtidigt att min tröja – en långärmad huvtröja – inte lämpar sig för klimatet i Paraguay.

Snö och minusgrader hemma i Lund har över en dag bytts mot stekande sol och nästan 40-gradig värme i Asunción. Men skillnaderna sträcker sig längre än så. Vardagslivet för de familjer som bor och livnär sig kring Abasto är präglat av djup fattigdom och trasiga familjeförhållanden. De flesta av barnen på dagcentret saknar en eller båda sina föräldrar, och bristen på tillit och trygghet är stor. Medan vi leker och skrattar så pågår det vanliga arbetslivet kring matmarknaden. I lokalen intill står män och skalar lök, och vid en container full med rutten frukt står en familj och samlar ihop mat för dagen.

Den insats som görs på Centro de Abasto för att vägleda, uppmuntra och stärka banden mellan dessa barn samt att förmå mammor att utbyta erfarenheter, är ett sällsynt och därför ovärderligt inslag i det paraguayanska samhället. Som manlig volontär i Paraguay får man många förvånade blickar efter sig när man går längs gatorna tillsammans med barnen. Att skapa manliga förebilder genom att visa för både barnen och de vuxna att även män kan ta hand om barn är ett sätt att motsätta sig den etablerade machokulturen och bidra till att skapa nya värderingar. Kanske är det sådana initiativ som kan lägga grunden för social förändring. Det långsiktiga perspektivet är nog så viktigt. Att plantera små frön av tillit och samarbetsvilja skapar förutsättningar för kommande generation att stärka gemenskapen och tryggheten i samhället. En av organisationens grundtankar är just att man genom att ge barnen kärlek och uppmuntran skapar kärleksfulla individer som i sin tur kommer ge kärlek åt sina framtida barn.

Att få leka, skratta och busa med de underbara barnen under dessa intensiva dagar känns som ett privilegium. Trots att vi inte talar samma språk kommer jag snabbt lära många av dem, och det oändliga antalet nyfikna frågor och kramar får mig att le och genast känna mig välkommen. Varje dag lär de mig tålmodigt nya ord på både spanska och guaraní. Mellan frisbeematcher, brottning och fotboll på torget svalkar vi oss med glass, och när det närmar sig kvällen går vi tillbaks utmattade men nöjda. Kanske är alla kramar och det enorma behovet av närhet ett tecken på avsaknaden av vuxna förebilder. Hur som helst ger mig vistelsen på Abasto blandade känslor – dels känns det härligt att få chansen att finnas till hands, dels känner jag en stor maktlöshet inför vetskapen om att många av barnen tvingas utstå misshandel och övergrepp, eller har övergivits av sina föräldrar.

Men många fina minnen tar jag med mig härifrån. Det var en särskilt stark känsla att på avslutningsdagen få ta med sig barnen på bussutflykt till landsbygden och få vara med när flera av dem för första gången lämnade Asunción. Nyfikenheten hos barnen, det varma välkomnandet, barnen som klättrar på min rygg, och alla kindpussar ger mig en bestående känsla av Paraguay. När jag slutligen lämnar Asunción med nattbussen minns jag barnens glada röster och hur de ständigt ropar på mig - ”Profesor! Profe!”.

Philip Lang

Rapport från Paraguay 2010-07-16

2010-07-16T04:18:00.000-07:00

Bara fem dagar kvar…

Nu har jag bara fem dagar kvar här i Paraguay.
Vädret har växlat från härlig värme och solsken till riktig paraguayansk vinter.
För en klen svensk som inte är van att hoppa från 30 grader varmt till bara 6 grader ( och 14 grader inomhus) kom förstås förkylningen som ett brev på posten.

Ja , det är verkligen råkallt och särskilt inomhus. Här finns ingen centralvärme, inga värmekällor alls förutom den öppna spisen. Som när vi eldar i den ryker in så att hela huset blir ungefär lika smogfyllt som gatorna inne i Asunción.

Vi fyller varmvattensflaskorna, lägger oss med lager-på-lager kläder OCH mössa på huvudet.
Eftersom vi sitter inne och jobbar fulla dagar (värsta svensk-strukturen!) så blir vi ganska kalla även om vi är påpälsade som oklippta får. Lösningen blir en snabb promenad runt kvarteret, jag , Elisabeth, Silverio och Tobias. En skön samling!

Det går bra att vara här även i kyla, men min täppta näsa och sega hosta är inget vidare förstås. Kanske är det inte enbart förkylning utan också en aning reaktion på den dåliga luften i stan. Elisabeth erbjuder homeopatisk medicin, vi får väl se om jag blir bättre, Efter att ha googlat och läst att det jag har tuggat i mig innehåller stryknin och kan användas bla för patienter som blir irriterade och slår sönder saker, för täppt näsa, för baksmälla samt för 12 andra symptom så blir jag förstås lite undrande…

Häromdagen gjorde vi en liten bilutflykt i omgivningarna och efter två timmar så kom vi fram till Yaguaron där vi besteg ett litet berg (kanske snarare modell större kulle). Härlig luft och vackra vyer! Vi hann med att se en hel del på bara en eftermiddag och kväll. I Caacupe besökte vi kyrkan i skenet av stjärnor och en nymåne som var helt och hållet upp och ner. Inte som en snedställd skärva utan mer som en smal glad mun. Så även himlen är annorlunda mot hemma, så klart.

Jag har också hunnit åka buss, äventyrligt och spännande. Gå runt i Asunción och titta på det som finns att titta på, förirra mig och hitta tillbaka. Promenerat över Puente Remanso – en bro man lätt får svindel av – och åkt en sväng in i Chaco. Inte illa tycker jag eftersom vi faktiskt har arbetat i princip varenda dag!

I måndags började vinterlovet i skolorna så det har inte varit någon verksamhet på Abasto denna vecka, men på måndag drar det igång mer intensivt än vanligt. Vi har passat på att ha en dag för team-utveckling där vi tränade feedback och prövade på ett nytt arbetssätt för att arbeta konstruktivt och systematiskt med förbättringar av verksamheten. Massor med skratt och roliga missförstånd.

Lovet har också gett mig, Elisabeth och Silverio tid att sitta hela dagarna och arbeta med allt ifrån att strukturera bokföring till att formulera strategier och aktiviteter för framtidens verksamhet i Fundación Vida Plena och på Abasto. Det går finfint – men det är mycket som vi vill förbättra och nu planerar vi för hur det påbörjade men inte avslutade arbetet ska fortsätta när jag har åkt hem. Fortsatt handledning, uppmuntran och diverse annan hjälp kommer att behövas! Det blir lätt så att när man vänder på stenarna så dyker det upp det ena efter det andra som man måste fundera över och kanske förändra.

Det viktigaste är att vi delar känslan av att det vi gör känns bra och roligt, även om det också innebär mycket jobb. Vi är överens om att det som kanske blir en tung insats till en början kommer att göra att det blir lättare och enklare sedan. Det gäller inte bara det administrativa utan också det som planeras för att utveckla teamet.

Längtar lite hem, kanske för att det är så kallt och jag läser om sommarvärmen i Sverige. Kanske därför att jag är förkyld och lite trött. Men det är bara lite längtan, ett är säkert.
Jag kommer att längta tillbaka till familjen Gavilán, till teamet och ungarna på Abasto och till det här kaoset så fort jag kommer hem!

Ingegerd Gréen

Rapport från Paraguay 2010-07-08

2010-07-08T07:55:00.000-07:00

En vecka

Det känns som att jag varit här mycket längre än en vecka! Kanske beror det på den öppenhet som Elisabeth och Silverio har visat mig och på hur enkelt det har varit att kommunicera med alla på Centro de Abasto. Trots att jag inte kan särskilt många ord spanska. Barnen är goda lärare, igår fick jag en lektion kring namnet på olika färger av en ung konstnär och när jag hjälper till att förbereda maten så är det alltid någon som pekar och berättar vad ingredienserna heter.

Självklart är det omtumlande att komma till ett land som Paraguay och en stad som Asunción. Det är ”både och”. Struktur saknas, men finns också. Mycket går långsamt, annat snabbare än blixten (trafiken till exempel). Fattigdom bor granne med överflöd. Öppenhet och slutenhet i ett och samma möte.

Jag delar vardagen med familjen Gavilán. Det är fint att bo tillsammans med dem, allt jag behöver och mer därtill finns här. Bara det att gå ut i trädgården och plocka frukter till frukosten! Eller titta ut genom fönstret när jag står och diskar och se en kolibri svirra framför ögonen på mig. Fantastiskt.

Efter 26 timmar på resande fot kom jag men inte min resväska fram till Asunción 23.00 den 29/6. Klockan 08.00 den 30/6 var vi på Centro de Abasto! Där har jag varit alla dagar förutom i lördags eftermiddag och i söndags. Lördagen var ju dagen D. Paraguay – Spanien. Jag och Silverio åkte till ett torg där vi tillsammans med flera tusen andra såg det bittra nederlaget. Men – det blev fest i alla fall. Söndagen ägnades åt en härlig dagsutflykt ut på landet. Jordgubbssäsongen har börjat så vi stannade utmed vägen och lassade in en massa. Det jag inte hann äta till midsommar har jag ätit ikapp nu!

Vad gör jag egentligen här? Vad blir mitt bidrag som volontär?

Elisabeth och Silverio är eldsjälar. De brinner för uppdraget att förändra förutsättningarna för barnen i Paraguay – genom att skapa arenor, platser, mötestillfällen, där lärande kring respekt för individen, empati, empowerment osv osv kan ske.

Att vara eldsjäl i Paraguay och att vara eldsjäl i Sverige är i grund och botten detsamma. Även om förutsättningar för att skapa verksamhet är helt olika. Det handlar om människor som sätter sitt uppdrag, sin mission, före sig själva. Som engagerar sig för sin sak – dag och natt. Och riskerar att brinna upp.

Det är inte ovanligt med eldsjälar som är så fokuserade på sin mission och vision att de glömmer bort att rigga den verksamhet de driver på ett sätt så att den kan stå på egna ben. Kombinationen ”eldsjäl” och ”organisatör” är inte alltid en självklarhet. Och om, eller när, en eldsjäl försvinner risker också verksamheten att försvinna.

Kanske är mitt uppdrag här att försöka hjälpa Elisabeth och Silverio att inte ”brinna upp” genom att tillsammans arbeta fram förslag på åtgärder som
a) konkretiserar hur de vill att de närmaste 5 åren ska se ut
b) frigör tid för Elisabeth att arbeta mer tillsammans med Silverio för att hitta kompletterande finansiering av Centro de Abasto och andra projekt i stiftelsen Vida Plena.
a) utvecklar teamet på Centro de Abasto, så att de blir mer självgående och även fungerar ännu bättre i sina roller som vägledare, utbildare och förebilder för barnen och deras föräldrar.

Det jag har gjort hittills är att delta i verksamheten på Abasto. Det är förstås härligt och roligt att vara tillsammans med barnen, skratta och busa. Samtidigt har jag observerat hur teamet funkar, vad som händer och inte händer. På kvällarna har jag ritat modeller, formulerat förslag och diskuterat med Elisabeth och Silverio.

Vi har skissat på möjligheter att utvidga kontakterna med ”nya typer” av finansiärer. En idé som vi funderar över är hur vi kan knyta kontakter med privata företag.

En kväll har vi ägnat åt en miniworkshop kring deras egen vision för framtiden och utifrån den har vi fått fram bra underlag för vad som behöver göras – rent konkret – om den ska bli verklighet.

Jag och Silverio har grejat med deras hemsida.. Det är viktigt att Silverio kan fylla på med nyheter på egen hand, så en enkel konstruktion som han kan administrera själv är efterlängtad.Vi testade att slå våra kloka huvuden ihop och skapa en egen blogg på wordpress.com. Det gick inte så bra, men roligt hade vi. Nu har vi fått lite hjälp hemifrån Sverige, så kanske kan vi få fram ett första förslag till helgen.

På nästa möte med personalen ska Elisabeth tillsammans med mig föreslå en ny arbetsmodell för att få teamet att mer medvetet arbeta med vardagliga förbättringar kopplat till hur det de gör i verksamheten hänger ihop med ICDP-programmets grundprinciper. Hur det går med det ska vi sedan följa upp genom fortsatta kontakter när jag kommer hem till Sverige.

Förutsättningarna finns för att Centro de Abasto alltmer ska fungera ”på egna ben” utan Elisabeths dagliga närvaro, och att det så småningom går att attrahera kompletterande finansiering som gör verksamheten mer stabil och framtidstrygg.

Allt handlar om balans och att inte ta för stora steg. Många små steg leder också framåt.

Nu ska jag ta ett steg ut i köket och hjälpa Silverio med lunchen. Mitt uppdrag är att gå ut och plocka carambole och sedan mixa frukterna till den mest delikata och fräscha juice man kan tänka sig.

Ingegerd Green

Rapport från Paraguay 2010-05-31

2010-06-01T00:57:00.000-07:00

Jag ser honom knappt, största delen av Gustavo är gömd bakom barnen som klättrar i hans knä. Han lägger armarna om dem och ger dem varsin kram innan han böjer sig ner för att hjälpa Janina att knyta upp armbandet runt hennes handled. Senare ser jag honom igen, han och Daniel sitter i varsin plaststol, början på vänskapsarmband är fasttejpade i bordet framför dem. De knyter knutar samtidigt som de pratar lågmält. Gustavo är som vilken fritidsledare som helst i Sverige, men i Paraguay är han ovanlig. Han är nämligen man, man som leker med barn.

I våra samtal med Elisabeth och hennes man Silverio har vi förstått mer och mer hur machismon är normen i Paraguay – en man är en man och en kvinna är en kvinna, och hon ses ofta endast som en sexuell varelse som är till för att tillfredställa honom. Machismon kan vara mer generell, som i att en man oftast har högre status och anses mer kompetent än en kvinna, eller mer partikulär, som när männen som jobbar på Abasto-marknaden säger saker efter mig eller ler menande och granskar mig uppifrån och ner när jag går förbi, bara för att jag råkar vara kvinna. Hos många av barnen runt Abasto konkretiseras det hela genom den stora andelen frånvarande fäder – de är kanske i fängelse, kanske är föräldrarna skilda, kanske finns ingen pappa i bilden över huvud taget eller kanske så finns han, men han tar liten eller ingen del i barnens uppfostran. En pappa som byter blöja, läser läxor eller kramar och hissar sina barn är ovanligt i vissa delar av det paraguyanska samhället. Visst finns han, visst finns det lika många sorters pappor här som det finns i Sverige, men för många av barnen är han inte närvarande.

Machismon visar sig även i mer allvarliga former, genom misshandel och sexuella övergrepp både mot mammor och mot barn. Elisabeth berättar för oss om en mamma som inte vill att hennes barn ska vara ensamma med Gustavo – någonstans på vägen har hennes bild av vuxna män och små barn blivit fruktansvärt skev, kombinationen av de två innebär bara elände i hennes universum. En vuxen man som leker med barn leder inte till något gott helt enkelt.

Många av barnen på centret behöver en förebild som visar att man inte måste vara hård och distanserad bara för att man är man, att man får kramas och leka och lära och knyta armband precis lika mycket som vem som helst. Alla kramar är bra kramar, all kärlek är bra kärlek, och alla som arbetar på centret gör ett fantastiskt jobb med barnen men symboliken blir så väldigt tydlig när kärleken och kramarna kommer från just Gustavo. Det är synd att det är så, men fortfarande så är det så – fortfarande innebär Gustavos del i vissa av barnens liv att det finns någon som inte låter det rådande normen tala, som visar på ett alternativ av en manlig förebild. Han är dock bara en person. Ju fler variationer av manliga förebilder (och kvinnliga så klart!) som finns desto bättre, därför hade det varit extra bra om fler volonterande killar kunde finnas på centret. Bara genom att leka, prata och kramas kan man faktiskt vara en symbol för en helt annan typ av verklighet. Och det är ju inte fy skam precis.

Kajsa Magnusson

Rapport från Mexiko 2010-05-31

2010-06-01T00:43:00.000-07:00

Nu har vi gjort vår sista vecka i Pedernales. Det känns sorgligt att behöva lämna barnen och alla våra vänner som vi har lärt känna där. Vi kommer verkligen att sakna alla dessa fantastiska personer.

Under veckan som gick har vi försökt göra så roliga saker som möjligt med baranen samt har vi försökt få så många barn som möjligt att komma till Tamam. Under måndagen gjorde vi hembesök till de barn som inte kommit på ett tag, vilket resulterade i att fler barn kom under resten av veckan. Veckan avslutade vi med en avskedsfest för barnen där vi lekte lekar och åt tårta.

Under veckan har dessutom gjort två presentationer om Tamam. En på Colegio (ungefär som gymnasieskolan), för att bjuda in fler volontärer samt en i Tacambaro (närmaste staden), för personer som jobbar inom kommunen. Redan samma dag, på eftermiddagen, som vi gör presentationen på skolan börjar det två nya volontärer och det verkar även som om fler är intresserade av att börja jobba inom Tamam. I Tacambaro får vi positiv respons av de vi håller presentationen för och de verkar intresserade av hjälpa Tamam på ett eller annat sätt. Vi blir även intervjuade av en lokal tv-kanal och dessutom kommer en artikel publiceras i en tidskrift.

Karolina Oskarsson
Neda Sherafat

Rapport från Paraguay 2010-05-27

2010-05-27T05:25:00.001-07:00

Kajsa Magnusson och Linn Rådström, volontärer i Tamam i Lund, befinner sig just nu i Tamams stödprojekt Ñande Rekoha som drivs av Fundación Vida Plena och finansieras av Tamam och tyska Pro Paraguay Initiative (PPI). De kommer att arbeta på centret 22/5-7/6.

För fyra månader sedan pratade jag nästan ingen spanska, och trots att jag trodde jag var ganska flytande nu förstår jag inte alls vad hon säger. Orden är uppblandade med guaraní, hon är sex år gammal och pratar fort, ivrigt, drar i min hand, vill viska i mitt öra. Jag ler mot henne och böjer mig ner, vet att jag fortfarande inte kommer förstå. Hon ser sig om så ingen hör och så viskar hon, med handen mot min kind. Efteråt får jag en stor kram och så vill hon rida på min rygg från lekplatsen tillbaka mot dagcentret. Klockan är nästan fyra, det är slut på leken och dags att gå hem, och medan jag går tillbaka mot dagcentret från lekplatsen, med henne lätt som en fjäder på ryggen och två andra barn som håller hårt i mina händer, vet jag att det egentligen inte spelar någon roll att jag inte förstår vad hon säger. Det är inte det som är det viktiga.

Fundación Vida Plenas dagcenter, med förmiddags- och eftermiddagsaktiviteter för barnen från områdena runtom Abasto-marknaden i Asunción, Paraguay, ligger i en gammal lagerlokal, med murade väggar och högt upp till plåttaket. Runtom arbetar vuxna, det ligger stora högar med lök överallt och nedanför centrets dörr brer en sophög ut sig över den ojämna kullerstenen. Det luktar rutten frukt och på andra sidan staketet ser man plåttaken på husen som barnen bor i. Lastbilar kör förbi, det ligger däck staplade och män vandrar fram och tillbaka, bärande på lådor och påsar.
Centret är en färgklick, en oas, i den värld som vid första anblicken verkar vara bara för vuxna. Handavtryck pryder väggarna och innanför står plaststolar staplade framför väggar täckta av teckningar. Ljudnivån är hög, barnen skriker av skratt, dansar, leker och springer om varandra. Sedan drar de fram stolar, sätter sig i en ring för att börja eftermiddagspasset. En av lärarna som arbetar på centret frågar om någon vill dela med sig av något, några ropar ut sina mattebetyg, ”ocho! ocho!” och sedan är de upprop, barnen turas om att ropa ”presente!” när de hör sitt namn.
Jag sätter mig i en plaststol, och genast springer en liten flicka med hästsvans fram och klättrar upp i mitt knä. Sofía, som är tio, drar sin stol närmare, tar tag i min hand och börjar leka med mina fingrar. Jéssica vill titta på mina örhängen och så pratar de, berättar saker, frågar om jag har barn, om jag är gift, hur gammal jag är, om jag går i skolan.

Jag tittar upp och ser att Elisabet som förestår centret tittar på mig och riktar en kamera mot mitt håll. De andra lärarna håller på att bära fram bord, det är dags för läxstund, Marcello kommer springande och vill visa att han har skrivit sitt namn om och om igen i en skrivbok. Några börjar knyta vänskapsarmband eller spela kort, och så fort läxstunden är över försvinner en grupp barn ut på den dammiga röda planen runtom hörnet med en fotboll, när jag vandrar dit bort senare är matchen i full gång. De minsta är så små att bollen når dem upp till knäna men de dribblar ändå, retas och knuffas på lek. ”Profesora!” ropar de, vill att jag ska passa bollen. Det röda dammet lägger sig som en hinna över mina skor.

Jag har bara varit där i några dagar, men alla barnen vet redan vad jag heter. Vi ska vara här på dagarna under två veckor, jag och Linn, båda från Lund, två veckor som känns så litet och futtigt i en oändlig barndom för ett barn från marknaden i Abasto. Jag har jobbat med barn förr, i andra sammanhang, men det här är mer intensivt än något annat. Vi knyter armband, spelar Uno och jag är ett flygplan och går in för landning med en gapskrattande pojke på mina axlar som vägrar bli nersläppt och klättrar på min rygg när jag försöker förklara att jag måste vila lite också, flygplanet behöver tanka och sova! Klockan fyra ställer de upp sig på en lång rad, med ryggsäckar på ryggen, för att säga hejdå till ledarna, kindpuss kindpuss så som man gör här i Paraguay. Sedan blir det tyst. Våra röster låter så lågmälda i det rum som nyss var fullt av musik och skratt och skrik. På lördag ska vi på utflykt, allihop, och jag kan inte låta bli att undra hur det kommer gå egentligen, hur någon vågar ta ansvaret för att alla dessa barn ska få se något annat än marknaden. Sedan ser jag mig om, på resterna av kakorna de bakat, på färgerna och leran och spelen, och inser att det är nog just precis det som behövs.

Jag har bara varit på Fundación Vida Plena i några dagar men jag har redan fått fler kramar än jag får på ett år hemma. Kanske är det vad som saknas och behövs här. Någon som har tid och lust att lyssna och krama och berätta och leka flygplan och just inte så mycket mer.

Kajsa Magnusson, Asunción, Paraguay (text)
Linn Rådström, Asunción, Paraguay (fotografier)

Rapport från Mexiko 2010-05-24

2010-05-25T05:27:00.000-07:00

Måndagen börjar med läxläsning och kortspel och sedan gör vi pärlsmycken och äter avslutningsvis äpplen.

På tisdag förmiddag spelar vi kort (barnens favoritsysselsättning) och sedan skriver barnen korta historier med 10-15 ord som de får av oss. Sedan väljer barnen mellan att rita eller att göra halsdukar och sedan äter vi apelsin. På eftermiddagen skriver barnen historier igen och sedan går vi ner till bollplanen för att leka lite och sedan äter vi apelsin.

Efter allt kortspelande på onsdag förmiddag spelar vi mattebingo och sedan gör vi pärlsmycken och piñatas och annat i papier marché. Sedan äter vi vattenmelon. På eftermiddagen spelar vi mattebingo igen och sedan charader, lekar som barnen tycker är jätteroliga. Avslutningsvis äter vi vattenmelon.

Torsdag förmiddag blir en rätt konstig dag för barnen vill inte ner till bollplanen så vi stannar i Tamam-huset och äter saboriner (som isglass) och spelar kort hela tiden. På eftermiddagen målar vi på tyg, vilket var riktigt efterlängtat då vi i brist på tyg inte kunnat göra det tidigare. Efter målandet äter vi saboriner och leker en sånglek, som barnen tycker är riktigt kul.

På fredag förmiddag målar vi på tyg efter alla läxor och allt kortspelande. Sedan äter vi apelsin och leker sångleken igen för att barnen tyckte det var så roligt första gången. På eftermiddagen får vi besök av en kille som lär barnen hur man gör glass. Under tiden han förbereder glassen dansar vi och till slut, efter två timmars arbete, äter vi den goda glassen tillsammans.

Rapport från Mexiko 2010-05-11

2010-05-17T04:11:00.000-07:00

På måndagen går vi ner till bollplanen för att leka diverse olika, roliga lekar. Sen äter vi varsin saborin, vilket är ungefär som isglass fast i påse.

Tisdagen börjar med kortspel och fortsätter med tillverkandet av halsdukar, mattor och vänskapsband. Några av barnen hjälper till att göra rent vårt akvarium efter en liten “olycka”, då ett av barnen hällde i ett slags medel i vattnet. Efter det äter vi mango som vi plockar från trädgården och leker “Gissa djuret”, då alla har ett djur skrivet på en lapp på pannan och sedan med hjälp av frågor försöker gissa vilket djur det är.

Efter en diktamen på onsdagen går vi ner till bollplanen och leker en lek där man i turordning ska försöka trampa varandra på fötterna. Barnen tycker det är en rolig lek och vill leka det om och om igen men till slut byter vi till en lek där man två och två ska försöka ta sig in i en ring av folk som håller varandra i händerna. Även denna lek uppskattades av barnen. Efter all lek går vi upp till huset igen och äter apelsin.

På torsdag förmiddag läser vi först läxor och sen går vi ner till bollplanen för olika slags jage-lekar och lite självförsvar. Sedan äter vi vattenmelon. På eftermiddagen spelar vi spel och äter mango och sedan gör vi mattor, halsdukar och vänskapsband. Efter det äter vi vattenmelon.

Fredag förmiddag börjar med spel tills alla kommit och då låter vi barnen skriva och rita sin väg hemifrån till Tamam-huset. Sedan läser barnen upp sina beskrivningar för varandra och ritar fritt. Vi spelar även bingo och avslutar dagen med en banan. Eftermiddagen börjar med att barnen gör samma övning som på förmiddagen och sedan få barnen välja mellan teckning eller dans. Denna eftermiddag äter vi banan som dagens måltid.

På lördagen åker vi till Morelia, den här statens största stad, för att besöka zoot. Både barnen och volontärerna tyckte att det var en lyckad resa, med mycket skratt och många frågor besvarade om djuren.

Rapport från Mexiko 2010-05-04

2010-05-04T01:09:00.000-07:00

Neda Sherafat och Karolina Oscarsson från Tamam Göteborg är inne på sin sista månads volontärtjänstgöring i Tamams verksamhet i Pedernales i Mexiko. De har nu varit på semester och är tillbaka igen i sitt volontärarbete efter ett kortare uppehåll.

Under denna veckan kommer det inte lika många barn som vanligt eftersom de tillbringar mycket tid i skolan med att förbereda inför barnens dag som var på fredagen.

Måndagens aktivitet är teckning, men efter en stunds tecknande tröttnar barnen på det och spelar kort i stället.

Eftersom det bara kommer tre barn på tisdagsförmiddagen beslutar vi oss för att gå till en skola i byn som håller öppet hus för att visa upp sitt skolarbete. På skolan visar några elever hur man gör hårgelé och barnen får tillverka sin egen hårgelé. Något som det tycker är väldigt roligt. Fast ingen vill prova sin gelé när den väl är tillverkad.

Med barnen på eftermiddagen går vi ner till fotbollsplanen för att leka lekar. Vi leker "alla bränner alla" och spelar "rugby".

På förmiddagen på onsdagen har vi planerat att gå till skolan som har öppet hus igen. Dock så måste Glafira och José göra några hembesök hos föräldrar och fråga om deras barn får följa med på dem kommande veckans utflykt. Ett av barnen får inte vistas i solen på grund av allergi och stannar i huset med Neda för att teckna. Karolina går därför själv med barnen till skolan. På vägen till skolan bjuder vi barnen på glass eftersom det är så varmt.

Under eftermiddagen har vi teckning som aktivitet. Vissa barn tecknar på papper och andra fortsätter att jobba med sina konfettibilder.

Egentligen skulle vi ha gått till fotbollsplanen på torsdagsförmiddagen men eftersom det var så få barn beslutar vi oss för att leka i huset istället. Först leker vi "gömma bollen". Volontärerna gömmer bollar som barnen sedan får leta efter. Efter den leken leker Karolina "kasta gris" med barnen och vi avslutar med att leka "ett, två, tre, stop".

På eftermiddagen har vi halsdukstillverkning som aktivitet. När vi avslutat den aktiviteten äter vi mangos från mangoträden på gården. Sedan leker vi "viskleken" och avslutar med en annan lek.

Eftersom det är barnens dag på fredagen och barnen har fullt med aktiviteter i skolan ställer vi in passet på förmiddagen. På eftermiddagen har vi dans som aktivitet. De som inte vill dansa får teckna istället.

Även på lördagen ställer vi in all aktivitet eftersom det är första maj och majoriteten av barnen är upptagna med att gå i en parad genom byn. Istället så arrangerar vi barnens dag i Tamam-huset under söndagen. Till detta har vi förberett en mängd lekar, tävlingar och annat. José, Veronica och Sarahi klär ut sig till clowner för att roa barnen. Vi avslutar dagen med att äta posole. En rätt som är vanlig att man äter här vid festligare tillfällen.

Rapport från Mexiko 2010-04-12

2010-04-16T11:36:00.000-07:00

Vi går direkt ner till bollplanen och spelar rugby, fotboll, basket och jage. Sedan äter vi banan och gör pärlsmycken och vänskapsband.

På tisdagen börjar vi med fri lek och sedan går vi på orientering med olika frågor runtom centrum. Efteråt stannar två barn kvar och spelar kort med oss.

Onsdagen börjar med fri lek och sedan går vi ner till bollplanen för att köra stafett genom att hoppa säck. Sedan leker vi en lek som går ut på att sparka mål mellan benen på motståndarlaget. Efter det spelar några fotboll och resten kollar på i skuggan. När det är dags att gå vill de inte det men till slut kommer vi till Tamam-huset och äter apelsin.

Även denna torsdagen gör vi en utflykt med barnen. Den här gången är utflyktsmålet Paraiso, en badplats med simbassänger. När alla barnen kommit och vi fördelat matsäcken promenerar vi iväg mot utflyktsmålet, som tar ca 45 minuter att gå till. Väl framme hoppar vissa i vattnet direkt, andra hugger in på sin matsäck och några väljer att spela kort. Det blir en dag full av bad, lek och roligheter. Klockan fem är det dags att gå hem. Gångmarschen hem blir jobbigare än på ditvägen eftersom alla är trötta och det är väldigt varmt.

Fredagen börjar med att vi spelar olika spel tills alla har kommit. När alla är samlade går vi ner till fotbollsplanen och spelar "base", en typ av baseboll fast med större boll som man ska sparka iväg istället för att slå den med racket. Eftersom det är fredag har vi dans som aktivitet. De som vill dansa går tillbaka till huset och de som inte vill det stannar kvar på bollsplanen för att spela fotboll. Vi avslutar dagen med en måltid bestående av bröd och mjölk.

Rapport från Mexiko 2010-04-06

2010-04-09T09:54:00.001-07:00

Den här veckan har barnen lov och därför har vi bara ett pass om dagen, kl.10-13. De flesta av volontärerna kan vara med nästan varje dag för att de också har lov.

Måndagen börjar med att göra bilder av konfetti i grupper om fyra till fem barn och sedan leker vi charader. Den här gången går det mycket bättre än sist vi lekte för barnen vet bättre hur det går tillo ch vågar också spela ut mer än förra gången.
Efter leken får barnen välja mellan banan-milkshake eller banan med mjölk. En del barn gör mustascher av milkshaken och vi skrattar tillsammans.

Vi går ner till bollplanen ganska direkt när alla barn kommit. Där kör vi en typ av stationsträning med stationer där man bl.a. ska göra mål i fotboll alla mot Julio, få ner alla tre plastglas med hjälp av en boll hos Glafira, göra charader hos Karolina och passa med en boll à la volleyboll tio gånger utan att tappa den hos Neda. Efter det går vi upp till Tamam-huset och äter fruktsallad.

På onsdagen går vi ner till bollplanen igen, men den här gången följer Neda tyvärr inte med för att hon är förkyld och behöver vila. Hon stannar i Tamam-huset och förbereder apelsiner som är dagens måltid. Vi andra leker en lek som heter “Revolution”, där alla får ett namn på en frukt var och sedan ska försöka hitta sin frukt bland alla andra. Efter får man välja mellan fotboll och “Piña colada” (som är som svenska “Sax-jage”). Ëtt par barn vill dock bara sitta och prata.
Sedan går vi upp till Tamam-huset igen och äter apelsiner efter att ha haft en liten snabb genomgång av reglerna.

På torsdagen gör vi en utflykt med barnen. Utflyktsmålet är Angustura, en bäck en bit utanför Pedernales där man kan bada.
Efter att vi förberett matsäcken, som består av mangos och smörgåsar med bönor, delar vi upp barnen på de olika volontärerna och ger oss i väg. Promenaden till Angustura tar ungefär en halvtimma. Väl framme har en del bråttom att hoppa i vattnet för att bada, medan andra tar det lite lugnare och vissa väljer att inte bada överhuvudtaget. Det blir en rolig dag och när det är dax att gå tillbaka blir det en viss besvikelse hos en del.

Rapport från Mexiko 2010-03-29

2010-03-30T02:31:00.000-07:00

Efter läxorna och lite högläsning på måndag förmiddag äter vi chilaquiles och målar på tyg. På eftermiddagen läser vi läxor, löser mattetal och några barn lär sig svenska ord. Sen delar vi upp oss i grupper för att gå ner till bollplanen och leka “Alla bränner alla”, “Ambulansen” och en lek som går ut på att ta sig ur en kedja av människor som är krokade i varandra. Sedan äter vi banan i Tamam-huset och barnen går hem.

På tisdag förmiddag gör vi piñatas av papier marché efter alla läxor och bananen. Sedan leker vi “Basta”.

Onsdag förmiddag börjar med läxor som vanligt och sen gör vi pärlsmycken. Dagens snack är apelsin och barnen går loss på de runda orangea sakerna och saltet. Eftermiddagen fyller vi med tygmåleri och apelsinätande.

Även denna torsdag bjuder vi barnen på bröd och mjölk. Efter måltiden på förmiddagen går vi ner till sportplanen där vi kör några stafetter som vi förberett och efter det leker vi "Alla bränner alla". På eftermiddagen gör vi halsdukar, mattor och knyter vänskapsband. Sedan leker vi "Pictionary". Efter den leken har vi även tid att leka "Gallos y Gallinas" samt "Conejos y Conejeras".

Under fredagsförmiddagen målar vi på textil och några av barnen arbetar med papier marché på ballonger. Till mat blir det fruktsallad med yoghurt. Några av barnen hjälper till att förbereda måltiden, något som de upskattar och tycker är roligt att få göra.

Eftermiddagen börjar vi med ganska fria aktiviteter, vi spelar olika spel och lägger pussel. Efter det blir det dans och de som inte vill dansa gör bilder med konfetti.

På lördagen börjar vi med aktiviteter som Salvador har förberett. Barnen får rita sina hem och något som finns i hemmen. Sedan turas barnen om att läsa en berättelse. Efter detta leker vi "Gallos y Gallinas" och "Conejos y Conejeras"; de flesta barnen gillar verkligen dessa lekar. Dock vill några av barnen inte vara med, för de vill hellre spela kort, vilket de också får göra. Vi avslutar dagen med efterätten "arroz con leche" (ris med mjölk). En efterrätt som liknar risgrynsgröt men som är mycket sötare.

När barnen har gått hem samlas vi volontärer för att planera inför kommande vecka.

Neda Sherafat
Karolina Oskarsson

Intervju från Paraguay 2010-03-23

2010-03-24T09:15:00.001-07:00

En intervju med en elev för Tamam
Asunción Paraguay
Lena Berglund

Sá har jag á Tamams vägnar fátt i uppdrag att göra en intervju med en av ungdomarna pá Abasto centret här i Asunción, Paraguay.

Jag har valt att göra denna intervju med Jéssica Chávez pá rekommendation av Elisabeth Gavilán, huvudansvarig för verksamheten.

Vi sitter pá en enkel restaurang pá matvarumarknaden över ett glas Coca Cola. Jag inleder med att be Jéssica presentera sig själv o sin familj o Jéssica berättar följande:

- Jag heter Jéssica Jávez, är 13 ár och jag gár i árskurs 8. Jag bor i ett hus med tre rum och kök. Nágon trädgárd har vi inte. Här bor jag tillsammans med min mamma, mormor, moster och mina tvá systrar; Daisy 11 ár och Adriana 9. Mamma arbetar som hemhjälp sex dagar i veckan.

Finns det inte nágon manlig person i din familj, lyder min följdfrága.

-Nej, min pappa dog när jag var liten. Han var metallarbetare men en dag efter arbetet, när han precis hade fátt ut sin lön , dök det upp tvá män som sköt honom. Min mamma gifte om sig och de fick tvä barn, mina halvsystrar. Nu är min mamma och hennes man skilda.

Hur ser din vecka ut, Jéssica?

- Jag gár i skolan frán kl 7:00-11:00. Läxorna efter skolan brukar ta ca 3 timmar, ibland fár jag hjälp med dem pá Abastocentret. Hemma máste jag hjälpa till med att städa, tvätta och handla hem,
Pá fritiden träffar jag mina kompisar och vi brukar mest sitta och prata med varandra och lyssna pá musik.

Fár du och dina kompisar áka in till Asunción pá egen hand?

- Nej mamma säger att det är alldeles för farligt, även dagtid.

Vad betyder dagcentret för barnen pá Abasto?

- Vi fár mycket hjälp med várt skolarbete. Det är inte sá mánga som kan fá hjälp hemma. Vi har ocksá möjlighet att lyssna pá musik, dansa, göra smycken, sy, spela spel m.m. Det finns ocksá mánga böcker, lexikon och uppslagsverk. De vuxna har tid för oss.

Har du lust att berätta nágonting om skolan?

- Ja, skolan är bra. Vi 38 elever i klassen och alla har skoluniform. Vi gár bara fyra timmar om dagen. Jag gär pá förmiddagen. Vi har mánga ämnen pá schemat: castellaño, guraní, historia, etik, hälsa, naturvetenskapliga ämnen, geografi,matematik, idrott, bild och slöjd. Varje lektion är 40 minuter.

Vi lämnar skolfrágorna och istället ber jag Jéssica berätta om sina egna intressen.

Vilka är dina egna intressen, Jéssica?

- Jag gillar att dansa, lyssna pá musik, teckna, spela fotboll, volleyboll och gränsbrännboll.

Hur tillbringade du sommarlovet?

- Jag var hemma, badade i swimmingpoolen, shoppade och cyklade omkring i omrádet.

Har du nágon gáng besökt nágra andra platser än Asunción?

- Ja, jag har varit i Concepción, Caguazo, Arigua, Limpio, Carpeta, Lambaré och Ita.

Vart skulle du vilja resa?

- Jag skulle gärna vilja áka till Tyskland, Sverige, USA, England och Brasilien.

Jéssica, har du nágon gáng i ditt liv sett snö eller upplevt havet?

- Nej, bara pá TV.

Vi närmar oss slutet pá vár intervju och jag väljer att ställa nágra frágor om framtiden.

Vilka egenskaper vill du att din blivande pojkvän och man ska ha?

- Han ska vara kärleksfull, arbetsam och ansvarsfull.

Hur mánga barn kan du tänka dig att ha?

- Tvá stycken, en flicka och en pojke. Jag tycker det är viktigt att man skaffar sig en utbildning och ett arbete. Jag vill bli lärare i de naturvetenskapliga ämnena. Jag vill bo här i Asunción. Här har jag min familj.

Vad skulle du göra om du hade 1000 000 guraní?

- Jag skulle köpa mer mat till min familj
- En laptop till mina studier.
- Ge pengar till de fattiga.

Vet du vad priset för en laptop här i Paraguay?

- Nej, jag vet faktiskt inte.

Min allra sista frága tll Jessica lyder:

Vilka är de allra största problemen i Paraguay?

- Arbetslösheten, att människorna har alldeles för lite pengar, sjukdomar (t.ex dengue), att barnen máste arbeta., att mánga barn bor pá gatan och alla droger som finns här.

Vem är det som har ansvaret för allt detta?

- Presidenten och föräldrarna förstás.

Jag säger tack till Jéssica för att hon ville ställa upp och sá fár hon mitt kort om hon en dag i framtiden kommer att kunna resa till Sverige.
Jag frägar vad hon ska göra i helgen. Hon säger att hon inte vet, men hade hon haft 15 000 guaraní sá hade hon gärna gátt pá bio och sett en av de aktuella filmerna.

Och sá skiljs vára vägar át.

Rapport från Mexiko 2010-03-23

2010-03-24T06:58:00.000-07:00

Måndagen börjar med läxläsning och sen äter vi chilaquiles med créme fraiche. Efter det gör vi bilder av konfetti.

På tisdag förmiddag tillägnas första timman åt läxläsning och fritt tecknande. Sedan gör vi halsdukar och äter banan för att avsluta dagen med en persisk tradition av att hoppa över eld för att rena själen nu när våren är på väg. Barnen tycker det är roligt med eld och hoppar kors och tvärs över den. Sedan märker någon att tamarinden är mogna och börjar plocka och några andra plockar mango och vi äter allt ihop. På eftermiddagen läser vi läxor, löser mattetal och läser högt ur böcker för att sedan gå ner till bollplanen och leka olika slags jage-lekar (“kedjan” och “kroka tre och tre”). Sedan äter vi banan och så var det dags för hemgång för barnen.

Efter läxhjälpen på onsdag förmiddag äter vi apelsiner och gör pärlsmycken. Några barn lär sig också ord på engelska. Sedan på eftermiddagen har vi diktamen efter läxläsningen, vilket verkar uppskattas av barnen. Vi äter apelsiner och sätter igång med dagens aktivitet som är målning. De flesta barn målar på tyg men ett par stycken fortsätter på sina konfetti-teckningar. Vi går även igenom reglerna igen den här dagen för att barnen verkar ha glömt dem.

Till måltid denna torsdag blir det bröd och mjölk. Eftersom vi har sport på schemat under förmiddagen går vi som vanligt ner till fotbollsplanen. Vi börjar med en namnlek. Efter leken pratar vi om varför man bör kunna varandras namn och varför det är viktigt att respektera varandra. Sedan leker vi två andra lekar. En där alla utom en står armkrok i en ring. Den överblivna personen står mitt i ringen och försöker bryta sig ut ur den. Den andra leken kallas för "Conejos y conejeros" (kaniner och kaninhålor) och går ut på att man ska byta plats med varandra utan att bli utan partner.

Under eftermiddagen går vi igenom reglerna ännu en gång eftersom vi tycker alla kan behöva en repetition. Det blir samma måltid som på förmiddagen, dvs. bröd och mjölk. Aktiviteterna för detta pass är att göra mattor, halsdukar eller vänskapsband. Som avslutning har Julio Cesar förberett en lek. Den heter "Gallos y gallinas" (tuppar och kycklingar) och går ut på att man är antingen tupp eller höna och ska jaga det andra djuret när ens djur utropas.

På fredagsförmiddagen har vi målning som aktivitet och vi målar bilder på textil. Vi gör ett litet avbrott i aktiviteten för att gå upp till huvudgatan och se på förskolebarnen som klätt ut sig och paraderar på gatan. Både på för- och eftermiddagen äter vi apelsin.

Eftermiddagens huvudaktivitet är dans med Sandra. De som inte vill dansa gör bilder med konfetti.

Rapport från Paraguay 2010-03-19

2010-03-24T06:56:00.000-07:00

This will be my last report from Asunción, Paraguay. Tonight the plane will take me to Sao Paulo. Three hours later the next plane leaves for Frankfurt. Tomorrow night I will be back in Copenhagen.
But of course, I want to tell you about the final days of my stay here and also send my last nice pictures from here.

I have already told you about the project with the aim of getting the area nicer, cleaner and green. The sign that was put up some weeks ago, has been observed by many people passing by. Last week one of owners arrived with a great bunch of fresh plants, as a gift, to show that they appreciated the initiative. What a respons! I do hope there will be many more rings on the water in the future. This was a great approach. The children are now very eager with the project and they have adopted one plant each to take care of. We will see what the area will be like, when the next volonteer from TAMAM arrives.
I do look forward to see those photos.

Last Wednesday the children had a party for me. They had practised durng the week, dancing paraguan folkdances.
Some pupils thanked me and TAMAM for my stay and for the things and experiences we have offered the children and
the staff at the centre. They built a pyramid with quite many children in it. I appreciated it, but what is more important,
the children laughed and had a real good time together making this final event.

They all had ice-cream and hot chipas, that they had made themselves in the small kitchen. Chipa is a circular bread with cheese in it and is a part of the tradition of the Semana Santa. There are also chocolate eggs in the shops, all telling that Easter is approaching. Thank you Tamam thank you Elisabeth Weber Gavilán and I also want to say THANK YOU, to all the people I have had the opportunity to meet here during my stay in Paraguay.

I have had a real great time.

Lena Berglund
Volonteer in Asunción, Paraguay

Rapport från Mexiko 2010-03-15

2010-03-24T06:53:00.000-07:00

Efter att vi gjort läxorna på måndag förmiddag går vi över till att göra bilder av konfetti. Barnen tycker att det är mycket roligt. Vi har en liten paus för att äta chilaquiles och fortsätter sen igen med bilderna. Som avslutning spelar vi memory.

På tisdag förmiddag kommer det bara två barn pga. att det samtidigt är en föreställning i skolan. Vi roar oss ändå med läxläsning, spel och att göra halsdukar. Vi passer även på att sätta upp ett stort neongult ark på dörren med de nya regler som gäller i Tamam-huset.

På eftermiddagen kommer det fler barn och vi börjar som vanligt med läxor. De som inte har några läxor spelar spel, läser högt ur böcker eller löser mattetal. Sedan går vi igenom de nya reglerna. Efter det leker vi en slags ordlek där man ska på kortast tid skriva ner ett antal ord psom börjar på en viss bokstav. Alla barn tycker dock inte om den leken så vi delar upp oss och går ner till bollplanen med den ena halvan för att sysselsätta oss med dagens aktivitet som är sport. Vi leker där olika slags jage-lekar och sedan går vi tillbaka för att avsluta dagen med att äta banan.

Vi gör pärlsmycken på onsdag förmiddag efter alla läxor och genomgången av de nya reglerna. Under tiden barnen är sysselsatta med det förbereder vi bilder till eftermiddagspasset. Sedan äter vi apelsin ihop och så var det passet slut.
På eftermiddagen går vi igenom reglerna igen och sedan äter vi apelsiner för att avsluta dagen med bilder av konfetti.

Efter läxhjälpen på torsdag förmiddag äter vi bröd och mjölk innan det är dags för dagens aktivitet. Eftersom dagens aktivitet är sport har vi förberett några olika gymnastic-övningar för barnen att göra. Först gör vi fyra enskilda övningar, såsom grodhopp och saxhopp. Sedan gör vi fyra olika övningar där man ska arbeta i par. Efter gymnastik-övningarna leker vi "sjukhuset", en lek där man ska jaga varandra och när man blivit tagen två gånger måste, med hjälp av två andra, bäras till "sjukhuset" för att kunna fortsätta leken. Efter det leker vi en annan slags jage-lek innan det är dags att avsluta.

Med eftermiddagsgruppen fortsätter vi att göra halsdukar, mattor och att knyta vänskapsband. Precis som med förmiddagsgruppen äter vi även nu bröd och mjölk. Efter att vi avslutat dagens aktivitet leker vi charader. Barnen delas in i två lag och tävlar mot varandra genom att, utan att prata, gestalta ord som de drar ur en ask. Barnen gillar leken, men vi borde nog ha skrivit lite svårare ord på lapparna eftersom det går väldigt lätt för alla att gissa rätt när charaderna framförs.

Med förmiddagsgruppen på fredagen fortsätter vi att göra bilder med hjälp av konfetti. Den här dagen kommer det också två nya volontärer, Veronica och Juana, till verksamheten. En av dem kommer att forsätta att jobba med oss på lördagar. Den andra kommer inte ursprungligen från Pedernales och bor i Morelia, men hon gillar verksamheten och vi hoppas att hon vill vara med och hjälpa oss när hon har vägarna förbi.
Till mat äter vi tacos dorados, en rätt som består av tortillas i rullar som man fyller med valfritt innehåll och steker i olja. Våra är fyllda med potatis och ost. Som tillbehör serverar vi sallad, salsa och créme fraiche.

På eftermiddagen har vi dans som aktivitet. Under danspasset ställer vi oss ställer i en ring. Sedan får var och en i tur och ordning bestämma en rörelse som de andra också ska utföra. När den övningen är slut får var och en dansa fritt precis som de känner för. De som inte villl dansa gör pärlarmband och halsband. Som måltid blir det apelsiner.
Avslutningsvis leker vi en lek där barnen i två lag ska, utan att prata, ställa sig i en specifik ordning. I exempelvis första omgången ställer de sig efter ålder, yngst först och äldst sist. Det är en lek där man måste samarbeta, något vi tycker är viktigt att barnen får öva på. Ordningen de ska ställa sig i blir inte rätt alla gånger, och vissa har svårt att kommunicera utan tal. Uppenbarligen behöver vi leka den här typen av lekar fler gånger.

På lördagen gör vi en utflykt med barnen. Utflyktsmålet är Cerro de la Cruz, som är ett kors uppe på ett berg. Vi har gjort en utflykt dit tididigare, men alla barn var inte med då och många har frågat om vi kan göra den utflykten igen. Dessutom vill vi öva på att göra utflykter så att alla vet hur det går till när vi ska göra längre utflykter i framtiden. Vi delar upp barnen på olika volontärer så att det blir två barn per volontär innan vi ger oss av. Uppe på berget stannar vi en stund för att titta på utsikten och äta apelsiner och klubbor. En del barn har även med sig egen matsäck.

Rapport från Mexiko 2010-03-08

2010-03-11T08:16:00.000-08:00

Som vanligt börjar vi alla dagar med läxläsning. De barn som inte har med sig någon läxa försöker vi aktivera på andra sätt t.ex genom att ge dem mattetal att lösa eller böcker att läsa.

Förmiddagsaktiviteten på måndagen är målning och barnen får rita fritt. Eftersom gasen i spisen tagit slut kan vi inte tillaga det vi planerat. Men det gör inte så mycket eftersom det finns kvar av gelatinefterrätten som tillagades på lördagen som barnen får äta upp.

På tisdag förmiddag har barnen inte så mycket läxor så vi börjar med dagens aktivitet, som är att göra halsdukar, ganska omgående. När barnen ledsnar på att göra halsdukar bestämmer vi oss för att skriva diktamen eftersom de inte hade så mycket läxor. Glafira läser en dikt ur en bok, barnen skriver det hon säger så gott de kan och efteråt går vi igenom deras texter och rättar det som behöver rättas. Som måltid serverar vi en rätt gjord av tortillas och tomat. Vi avslutar passet med att leka leken "ett, två, tre, rött ljus!"På eftermiddagen efter läxläsningen får barnen glass innan vi beger oss till fotbollsplanen för att sätta igång med dagens aktivikteter.

Till att börja med har Yohanna förberett en lek som går ut på att barnen ska sitta armkrok, rygg mot rygg och sedan försöka ställa sig upp tillsammans. Det gäller alltså att samarbeta med varandra för att lyckas. Sedan leker vi tidningsleken. Det har tillkommit flera nya barn till gruppen och vi känner att det är viktigt att vi lär oss varandras namn. Dock går det inte så bra att leka, barnen kan inte riktigt koncentrera sig, kanske beror det på att vi är så många som leker. Istället leker vi "svanskull", en lek som vi introducerade förra veckan som barnen gillade. Efter lekarna går vi tillbaka till huset och äter en banan innan vi avslutar.

Under läxsläsningen på onsdag förmiddag får de barn, som inte tagit med sig några läxor, lösa mattetal, något som barnen verkligen tycker är roligt. Ett barn säger: "Kan vi inte lösa mattetal istället för att göra armband". Att göra pärlarmband är dagens aktivitet. Vissa vill hellre knyta "vänskapsband" och gör det istället. Till måltid får barnen apelsin.På eftermiddagen efter läxläsningen har vi förberett två lekar som involverar målning. Den första leken är "vikgubbe". Som går ut på att man gemensamt ska rita en persom på ett papper utan att veta vad de andra tecknat. Sedan leker vi "pictionary". Efter att vi lekt det ett tag tappar barnen intresset, så vi avslutar leken och äter apelsiner innan dagen är slut.På tordag förmiddag har vi sport på schemat. Innan vi går ner till fotbollsplanen får barnen mjölk och bröd till måltid. Brödet blir mycket uppskattat, dock tycker inte alla lika bra om mjölken. När vi gått ner till fotbollsplanen börjar vi med leken då barnen ska försöka ställa sig upp, när de börjar sittandes rygg mot rygg. Sedan fotsätter vi med några andra lekar. Framförallt så leker vi olika lekar där man ska jaga varandra. Eftermiddagens aktivitet är att göra mattor och halsdukar. Förutom mattor och halsdukar gör vi även fingervirkningar och knyter vänskapsband. Barnen på eftermiddagen får också bröd och mjölk att äta.

Under fredag förmiddag introducerar vi en ny aktivitet där man genom att använda små papperscirklar gör bilder, det är ungefär som att man färglägger bilder med de små pappercirklarna. Det var ett av barnen som en dag kom med förslaget att vi skulle göra den här typen av bilder. Eftersom vi tyckte att det verkade roligt ville vi göra sådana bilder med barnen.

Till mat på både för- och eftermiddagen blir det apelsin. Eftermiddagens aktivitet är dans. De barn som inte vill dansa får precis som barnen på förmiddagen göra bilder av papperscirklar.

Karolina Oscarsson

Neda Sherafat

Pedernales, Mexiko

Rapport från Paraguay 2010-03-07

2010-03-11T08:10:00.000-08:00

Last week we were working in two-shift 8:00-11:00 and 13:00-16:00.We start in the morning in two circles, one for the younger ones and another for the older children. They get information about the programme of the week, about the common rules but are also able to express themselves about things that happen in the world. Last week it was all about the earthquake in Chile.They have breakfast and an hour of school work. At the end there is an hour of craftwork or games. Manya and I introduced some new games and helped them with their tasks.Last Thursday I brought some new balls and some stationary material with me, and I told them that it all was a donation from Tamam. They all applauded especially for the Adidas football.

In the afternoon we were visited by a person who worked for the Governement at Abasto.He and another person run a project for 160 people, mothers and children, at Abasto Market PlaceSanta Teresa. They get very small means being able to offer these people a breakfast, lunch and supper daily. They have a hall like Vida Plena but they have not even got the air condition. I think some of us will go and visit them one of the days.

There are really so many needs in the area. I can not bare the thought of spending a night at that place, although there are many who has to sleep in the halls or outside stay there for an indefinite time.This is hard facts so I have to send you some nice pictures to cheer you up with.

Asunción, Paraguay
Lena Berglund

Rapport från Mexiko 2010-03-01

2010-03-04T06:27:00.000-08:00

På måndagen var vi sex barn och fyra volontärer, med Glafira och José. Vi började som vanligt med läxläsning och gick över till att göra halsdukar.

På tisdag förmiddag läste vi först läxor med de fem barn som var där och José och Glafira och sedan gjorde vi halsdukar igen. Några av barnen gjorde ett slags band av garn också. På eftermiddagen kom Yohanna, Anahi och Glafira och vi lekte olika slags bollekar nere på bollplanen med de 21 barnen. Anahi och Yohanna bistod med två lekar och vi med en. Efter det fick de varsin apelsin och borstade sina tänder.
På onsdagen kom det elva barn på förmiddagen och vi läste läxor först. De som inte hade några läxor läste högt ur en bok och hjälpte sedan Glafira med matlagningen. Vi åt tacos med ost och potatis. De som inte ville ha det fick apelsiner. Vi gjorde även pärlsmycken. På eftermiddagen målade vi efter alla läxor med de 17 barnen. Några av barnen gjorde även mattor. Efter det lekte vi en lek med Yareli och Glafira som gick ut på att rita varandras ansikten på ballonger. Barnen tyckte det var roligt att måla av varandra, gärna så fult som möjligt för att retas.

Torsdagen började med läxhjälp. Några av barnen hade läxor som drog ut på tiden, de barn som inte tagit med sig någon läxa fick läsa högt. Som måltid den här morgonen serverade vi sockerkaka med chokladdryck, som uppskattades mycket av barnen. Aktiviteten som stod på shemat den dagen var sport. Vi frågade baren om de ville leka eller hellre utöva en sport. Efter en omröstning blev det sport och vi gick till bollplanen för att spela basket då det var den sport barnen helst ville spela. Efter basketen spelade vi lite volleyboll innan det var dags att avsluta. På eftermiddagen hade Julio Cesar planerat aktiviteterna. Efter läxhjälpen gjorde vi mattor och halsdukar. För de barn som inte ville göra någon av de aktiviteterna visade vi hur man knyter vänskapsband. Barnen tyckte det verkade roligt och ville prova det. Precis som på förmiddagen serverades barnen sockerkaka. Sedan hade Julio förberett en lek, som vi kallar “Kvastboll”, där två lag tävlar mot varandra genom att med hjälp av en sopkvast försöka slå bollen mellan benen på motståndarlaget. Efter den leken introducerade vi en ny lek för barnen, “Svanskull”. Det är en lek som går ut på att rycka "svansar" av varandra. Barnen gillade den leken och frågade om vi kunde leka den fler ganger när leken var slut.

På fredag förmiddag efter läxhjälpen stod det egentligen målning på schemat, men eftersom vi hade slut på tyg, som vi brukar måla på, gjorde vi istället halsdukar, armband och några barn lärde sig att knyta vänskapsband. Som måltid den har dagen blev det sockerkaka igen men med en kaneldricka den här gången. Glafira förberedde gelatin som skulle användas till lördagmorgonens matlagning. På eftermiddagen var det som vanligt dans med Sandra men då alla barn inte ville dansa delade vi upp gruppen i två delar. Den ena gruppen som ville dansa var i den ena delen av huset och den andra gruppen i den andra delen. De som inte ville dansa gjorde pärlarmband eller -halsband. Några av barnen fortsatte med vänskapsbanden som de började pa dagen innan och en del fler barn ville också lära sig att knyta dem. Efter att vi avslutat aktiviteterna åt vi apelsiner och lekte en lek.

Neda Sherafat
Karolina Oskarsson

Pedernales, Mexiko

Rapport från Paraguay 2010-03-01

2010-03-04T06:17:00.000-08:00

Another week has just past so quickly and just a little more than two weeks now remains of my stay here in Asunción. I can already imagine how hard it will become to separate from all my friends.

Last week was the first week of Manya´s stay at Abasto. She will be here for a year and has part time studies in Spanish. All the children have got a new friend and imagine what an impression her Bob Marley stylished hair has made on them. They have stuck their curious fingers in her hair many, many times.

Every week Elisabeth has the intention to present something new attraction for the children. Last Monday she introduced a big and advanced microscope to them and they could for their first time in life experience what an eye of a cicada looks like. They were fascinated and the queue was endless.

Many of the activites take place in the big hall as it is either too hot or too wet to be outside. Therefore it was so nice when the old bike was exchanged to a new one. The children need physical activities and exercises of coordination. The ground is full of sharp stones so we have to learn how to mend the punctures, that for sure will turn up.

As school started again last week we have to help the children with their homework, as not many of them have any support by their parents.

What goes on fascinating me day by day is the endless smiles on the children and the staff´s faces. The people here are all so easy to deal with, although or may be on account of the fact that most of them have a poor background.

Best wishes to all of you

Lena Berglund

Asunción

Rapport från Mexiko 2010-02-24

2010-02-24T08:50:00.000-08:00

På måndagen var det sex barn och vi började med att läsa läxor och gick över till att måla sen. Glafira var där som vanligt och gav barnen apelsiner mot slutet av dagen.

På tisdag förmiddag kom det sju barn och vi läste läxor och gjorde halsdukar. I slutet fick barnen varsin klubba av Glafira och vi lekte “heta stolen”. På eftermiddagen var vi 21 barn och fem volontärer med Glafira, Anahi och Yohanna. Glafira berättade om Tamam för några föräldrar och efter det gick vi ner till fotbollsplanen och gjorde en rolig stafett. Efter det försökte vi med en ny lek men den gick tyvärr inte hem.* Därför lekte vi klassikern “ett, två, tre, rött ljus” och “kom alla mina små kycklingar”.

I onsdags förmiddag kom det inte så många barn för att det regnade. Vi var fem barn och fem volontärer (Glafira, Anahi, Yohanna och vi två), samt en ny volontär, José. Vi gjorde läxor och sedan pärlsmycken. Barnen fick flingor med mjölk också. På eftermiddagen regnade det fortfarande så det kom bara elva barn. Yareli och Glafira var också med. Vi gjorde läxor och sen målade vi och barnen fick kakor att äta.

I torsdags förmiddag kom det sex barn, samt José och Glafira Vi åt en tortillarätt och läste läxor. De som inte hade några läxor fick mattetal att lösa. Vi avslutade med memory. På eftermiddagen började vi med läxläsning och högläsning och sedan delade vi upp barnen i två grupper för att de var 19 stycken. Den ena gruppen gjorde pärlsmycken och den andra halsdukar och mattor. Julio Cesar och Glafira var med.

På fredag förmiddag kom det fler barn än vanligt, 14 stycken, för att en del av de barn som brukar komma på eftermiddagen var lediga från skolan. Vi gjorde läxor med Glafira och José och sen målade vi. I slutet fick barnen varsin banan. På eftermiddagen delade vi upp de 26 barnen I två grupper. Den ena gruppen dansade med Glafira och Sandra och den andra gruppen gjorde pärlsmycken och halsdukar med oss och José.

I lördags hade vi ett kalas för alla barn. Det kom runt 30 stycken och det var full aktivitet hela tiden. Så gott som alla volontärer var närvarande också; Yareli, Salvador, Glafira, Julio Cesar, José, Anahi, Sandra, Yohanna och Mirna. Vi började med en lek där man skulle försöka få ner en penna i en flaska. Lättare sagt än gjort när pennan hängde i ett snöre från midjan. Sedan delade vi presenter med varandra genom en lek som gick ut på att spräcka ballonger och byta present med den vars namn fanns på en lapp i ballongen. Det blev en del tjut och smällande. Efter det tog vi gruppfoton åt vi Posole, en slags majssoppa, och sedan var kalaset slut

Rapport från Paraguay 2010-02-21

2010-02-22T04:51:00.000-08:00

Now I have four weeks left of my stay here in Paraguay, and here is another weekly report.

The Swedish school children have a sport vacation next week, while the Paraguayan children go back to school again aftera real long summer holiday. The temperature is still above 35 degrees centigrade; hot and humid, as it has been all days during my stay, so far.

Last Friday I sponsered a well needed excursion to an area for sport activities. The pupil voted for where to go and they chose the same place we went to some weeks ago. This time we had two swimming pools filled with water and the 20 children had a lot of place for their activities. The weather was also more pleasant as it was a little bit cooler this time. We had a real good time together this last day of the summer holiday.

Last week we had some heavy rains that made it possible to plant in the area around Abasto. We have been waiting several weeks getting this possibility. We are all tired by all rotten fruit and vegetables that stinks so much and the container with its content. It´s just disgusting. There is neither a root system to hold the sand in place when the hard wind is blowing. We get sandinto the hall and some children also get allergic problem by the sand.

Elisabeth divided some of her plants in the garden and let the children do the gardening job.Some of the children got involved and appreciated it very much. It is not much area that belongs to the day centre but Elisabeth got the permission to put some plants also along the fence. Although the plants still are very tiny I´m sure there will be a lot of green trees in the near future when the autumn rain arrives.

Lapacho trees, avacados and lilies were some of the plants we put in the soil. I hope they will spread across abig area. We really need the green spots at Abasto day centre.

Lena Berglund

Rapport från Mexiko 2010-02-18

2010-02-18T05:11:00.000-08:00

Den här veckan har gått riktigt fort, med många aktiviteter och allt fler barn.

Pa måndagen gjorde vi först läxor med Glafira och Rafael och sedan malade vi. Det var runt åtta barn och allt gick jättebra. Det var dock en pojke som hade lite svårt att koncentrera sig men när han sag att de andra började måla och ha sig skyndade han sig på så han också kunde måla.

Pa tisdagen började vi med läxor på förmiddagen med Glafira. Vi kunde hjälpa till lite mer med läxorna den har gången, med t.ex. högläsning och mattetal. Efteråt stickade vi halsdukar. Det var åtta barn. På eftermiddagen gjorde vi en utflykt till korset på berget med Glafira, Sandra, Rafael och elva barn. Det tog på krafterna att klättra upp för berget men det var vart den fina utsikten. Däruppifrån kunde man se hela Pedernales och mer.

På onsdag förmiddag började vi med läxläsning som vanligt och övergick till att göra pärlsmycken med Glafira, Rafael och de sju barn som var där. Sedan hann vi med lite 1, 2, 3, rött ljus med. På eftermiddagen startade vi direkt med målning, men det fans inte tillräckligt med material till alla så halva gruppen spelade spel och lade pussel i väntan på sin tur. Vi har pratat om att ha två aktiviteter I förtsattningen så alla barn blir sysselsatta. Det var 22 barn där, tillsammans med Yareli och Glafira. Efter målandet delade vi upp barnen i lag och lät de gå en tipspromenad.

Pa torsdagen hade vi läxlasning först på formiddagen för att sen leka en ny bollek (“gallo”) och spela fotboll nere på fotbollsplanen. Det var åtta barn och Rafael och Glafira var också med. På eftermiddagen stickade vi mattor och halsdukar med Julio Cesar och Glafira. Sen hade vi en ordlek med olika lag. Det var 22 barn med då.

Pa fredag formiddag kom det runt tio barn och vi läste läxor som vanligt och målade efter det. Rafael och Glafira var med. På eftermiddagen lekte vi en del stafettlekar på fotbollsplanen och sedan en ny lek (“katt och ratta”). Yohanna, Sandra och Glafira var med, tillsammans med runt 25 barn.

Nu när det kommer allt fler barn tycker vi att det även behövs fler volontärer. Dessutom behover vi nog organisera om lite, t.ex. med fler aktiviteter under samma pass.
Det ar kul att vi stöter på barnen när vi går till affaren för att handla eller bara tar en promenad. De är alltid glada över att se oss och det är vi med. Ofta är de med sina foräldrar och det är bra att de får en chans att träffa oss. Vi har inte gått på några hembesök ännu men ska göra det I nästa vecka med Glafira.

Karolina Oskarsson och Neda She

Rapport från Paraguay 2010-02-15

2010-02-18T04:57:00.000-08:00

Now there is only one week left of the summer holiday for the school children in Paraguay. Next week at Abasto there will be two shift, one group in the morning and another one in the afternoon, and we will be five in the staff instead of four. Manya from Germany will be another volonteer who will stay in Paraguay for a year.

So far there is about 40 children a day taking part of the activities at Abasto.

I am fascinated by the creativity among the teachers and the children. There are so many games to play with very little material. What you need is enthusiastic children, plastic mugs, Coca Cola bottles, matches, water, balloons, sacks etc. that will entertain them for hours.It's so nice to see them smiling and laghing, having great fun together, boys and girls from four until the age of twelve.

Deyli, one of the teachers found a sight on internet utilisima.com where she found tips and ideas of making things by recycling material.During the week there has been a production of flowers made of Pet bottles, books and nice boxes made of card board. Last Thursday we all made masks for the carnival that took place last Friday. They all appreciate festivals and excursions. Everything that gives them a break from the daily life at the food market place.

They all came Friday morning wearing the masks they had made themselves. Then there were workshops. One group were dancing, another group made pineapple cakes, another one pop corn and the other ones played games.

Then we all sat down to look at the cat walk and to the dancers. In the door opening many children watched it from outside. The mothers were also there by curiosity, although they were there to find food in the stinking container outside. Of course they got chairs, juice and pop corn just like all the others but you can not expect them being allowed to take part of the daily activities. These children have to work six days a week. Every day you see them sitting outside waiting and waiting for the best food to be thrown into the container, peeling, maniok, carrots, onion and apples that are not to rotten to be used as food for the family.

I think we have to find a solution to the problem how we can manage to get the most well needed children permission to join the children at Abasto, so they at least canbe able to play with all the other children at last for a few hours a day.

Lena Berglund

Rapport från Mexiko 2010-02-11

2010-02-15T05:57:00.000-08:00

Neda She och Karolina Oscarsson, frivilliga i Tamam Göteborg, befinner sig just nu som utlandsvolontär för Tamam i Pedernales i Mexiko där de under februari-maj 2010 kommer att stödja behövande barn på Tamams dagcenter genom sina insatser.

Den har veckan har varit speciell for att det regnat en del, vilket innebar installd aktivitet under hela onsdagen och torsdagsformiddagen. Dessutom var det helgdag pa mandagen. Det vill saga vi hade aktiviteter pa tisdag, torsdag eftermiddag och fredag.

Pa tisdag fm. var det ungefar tio barn och pa em. cirka 20. Glafira och Rafael var med som volontarer. Yohanna skulle ha varit med pa eftermiddagen men hon var upptagen med skolan. Vi borjade med laxlasning och sedan stickade vi halsdukar pa fm. Och sa introducerade vi en ny lek (ett, tva, tre, rott ljus) vilken barnen tyckte var mycket rolig. Pa em. borjade vi aterigen med laxlasning och avslutade dagen med sportsliga aktiviteter. Det blev en del jage och ett, tva, tre, rott ljus igen. Den har gangen var Anahi ocksa med, utover Glafira och Rafael. Pa onsdag em. forberedde vi, tillsammans med Glafira och Yareli, nagra dukar som barnen kan mala pa, da det regnade hela dagen.

Pa torsdag em. kom det ungefar tio barn och Julio Cesar, Rafael och Glafira var dar som volontarer. Vi stickade halsdukar och mattor och nagra av barnen ritade. Sedan introducerade vi en ny lek (tidningsleken) vilken var mycket bra for att komma ihag namn och barnen hade jattekul. Vi forsokte med en till lek (zoom) men den gick inte hem for de var tvungna att koncentrera sig och det borjade bli sent. Dessutom kanske nagra av barnen var for unga for den leken.

Pa fredag fm. malade vi de dukar vi hade forberett pa onsdagen med Glafira, Rafael och ungefar tio barn. Pa eftermiddagen dansade vi med Glafira, Sandra och de runt 20 barnen. Sedan hade vi med oss Malaco-snoren och korde en tavling om vem som ater upp snabbast. Vissa av barnen tyckte inte om smaken men de flesta ville ha mer. Efter det lekte vi en lokal lek och sedan var det dags for barnen att ga.

Det har varit roligt att traffa alla barnen. De ar mycket karleksfulla och forvantansfulla. En del av barnen faster sig vid en otroligt mycket och vill hela tiden vara med en. Dessutom brakar de ocksa om vem som ska halla en i handen osv. Det ar samre for de barn som inte tar for sig lika mycket. Det kan finnas en risk for att de kanner sig forbisedda om vi inte aktivt ger dem uppmarksamhet.

Den har veckan har vi dock inte kunnat planera sa mycket da vi inte kande till upplagget, utan vi har mer kommit med forslag pa lekar vid behov och bara hangt med. Vi har fatt improvisera en hel del. Det ar intressant att se vilka lekar som ar populara har. Det blir en del dansande och sjungande i deras lekar.

Nu nar vi ar bekanta med upplagget kan vi forbereda lekar och aktiviteter battre. Vi ser fram emot nasta vecka.

Neda She och Karolina Oscarsson

Rapport från Paraguay 2010-02-07

2010-02-15T05:45:00.000-08:00

Paraguay calling..

You will now have a new report from me, the second one. I can just say that I send very warm wishes to all of you from Asuncion.We suffer from very high temperatures, that means 40 degrees daytime and ten degrees lower at night. Last week all the families had a letter from us giving information about the excursion donated by Tamam.You may understand what the enthusiasm would be like among the stuff and the children when I could offer them an excursion to one of therecreation areas outside Asuncion.

Last week all the families had a letter from us giving information about the excursion donated by Tamam, and of course they all signed it. Friday the 5th of February it took place. A cheap bus fetched us up at Abasto at 8 o'clock. All were in time although there is a difference between our countries when it comes to this point. The bus would not pass any of the restrictions we have in Sweden on account of trafficsecuraty. Saftybelts? Ha, ha, hi, hi! The stuff had prepared sandwiches and fresh juice for the group. All the 46 pupils, five parents, four teachers and Elisabeth and I went on board. The pupils were very excited.

It is not many times they ever had been to a recreation area. The parents work, many of them have not got a car, and most of them could not afford to pay the entrancefee for a family. When we arrived the swimmingpool was occupied by swimming lessons, so we had to play volleyball, football and baseball while we were waiting. After half an hour we could enter the pool. The 46 pupils came as a tornado into the water! Such luck, such happiness! No one of them can swim, but they dived, threw the water high up to the sky as a cascade of water, jumping, dancing, doing athletics etc. They just loved it! And imagine, as they can not afford to go away themselves they decided to let the bus return at 15:30. It means that the children could be in the water for more than 5 hours, and I will tell you that most of them did! Five hours for me as well, right in the sun! What do you think my Nordic skin was like after that day. Horribly aching and burning! But I tell you it was worth it!Elisabeth expressed her thankfulness to all in Tamam and so do I.

It was a great memory to all of us.

Thank you!Some photos are included above. Love to all of you in Tamam from Asuncion.

Lena Berglund

Rapport från Paraguay 2010-02-02

2010-02-15T05:25:00.000-08:00

A first report 2010-02-02

Lena Berglund, lärare på IVIK på Polhemskolan i Lund, befinner sig just nu som utlandsvolontär för Tamam i Asunción i Paraguay där hon under januari-mars 2010 kommer att stödja behövande barn i samarbetsorganisationen Fundación Vida Plena genom sina insatser.

Abasto daycentre in Asuncion ParaguayLena Berglundvolonteer I will now give you my first impressions from my stay in Asuncion., after having been here for a little more than two weeks. The heat and the humidity is extreme.We have 40 degrees during daytime and about 30 degrees at night. I can hardly imagine the snowchaos you suffer from in Sweden.

I have got a good advantage of having my accomodation with Elisabeth Weber de Gavilan and her family. They have a villa and an exotic garden eight kilometers from the city centre, living with them, means that many of the practical things are minimized. There are many things that would have been more difficult without, like finding out the very complicated bus system and also to find your way as there are not many signs with names of the streets. I also get a lot of information about the conditions in Paraguay and from Elisabeth I get a valuable information about the childrens' background.

In the morning I wake up by the powerful cikada orchestra, by the cocks and the parrots nest door.These sounds are completed by the giant megaphonesbelonging to the carriages that bring onion, pineapple and other fruit and vegetables to the houses nearby.

School starts on the 22nd of February. In Abasto many children are bored. It is hot, no swimmingpools and the parents are working. The market is not a place for the children any time of the year, but especially not in the hot summer. It is also a dangerous place with the big lorries driving fast and with no drivers looking out for children. Many children have not got a choice as they have to work in the business to earn some money to the family. The place is full of dustand there are not many green spots. The area has different private owners so the even though there might be some grass the children may not play there.

At the edge of Abasto Market Place, Vida Plena has got a daycenter, that opened for summer activities two weeks ago. We visited the families in advance and invited the children to come and take part four hours a day during four weeks. We also investigated how many of the children that had to do a second examination in February. They were quite a number, many failed in mathematics and in Spanish and Gurani. The parents to 55 children signed the list andaccepted to join the activities. At the centre there are two teachers with an teachers' education, two are not trained to be teachers, Elisabeth is thedirector and I work with them as a volonteer for TAMAM during three months. We are in a big hall with tables and plastic chairs. The hall is noisy as it is all concrete and an aluminium ceiling with a hight of eight meters.The staff wants to have another floor inside to get more space. It is depending on eventual sponsors. It is very nice and cosy inside with colourful paintings on the walls that the children have done.Outside there is a playingground behind fence. Inside there is a little house for the children and some other things to play with. You will also find a football ground placed right in the sun with no shadow around. On the ground there is a lot of plastic materials, pieces of glass and other things from the market place.Outside the entrance to the centre there is a permanent container. The smell is compact even inside and the queue of people looking for something to eat is constant. Sometimes the children stand in the container searching for things to bring home. It is sad and depressing.

A bit more than 45 children a day has come to the centre. There is a dayly programme, similar to its structure. The children starts at half past eight. First they have music and games. At 9:30 they get breakfast, a sandwich with cheese or liver pate' and a glass of fresh fruit juice. After the breakfast the children can choose between schoolwork or some creative activities. At eleven o'clock they have fruit of some kind. Although it is the season of carambola, bananas, guava,etc. not many children are used to eat fruit. Many families have not got the money to bye it. Before they go home Gustavo give them some physically execise,the children are very keen on this and there is a long queue waiting for that moment when he lifts them high up in the air.

There is a big enthusiasm among the stuff and Elisabeth inspires them to get use of the Maria Montessori programme. She claims that the school system in Paraguay just ask for memorizing and copying and very little to creativity and personal developement. They have a vision and they all try to break the common pattern at school. Elisabeth has managed to get material from Germany inspired by Montessori and the children appreciate it.

Last Friday we made an excursion to the parks nearby. The youngest ones went all in Elisabeth's small car, and the bigger ones walked. We all felt us relieved and happy by seeing some green areas and some trees. Next Friday we will go to a swimmingpool where the children will be able to get in contact with the water but also to play games. I visited the carpenter last week and got some equipment for baseball. We will bring those things with us. The children are very happy being able to do this excursion by TAMAM.

The last Friday that will be the end of the Summer activities there will be a carnival. The children will have a party and they will make masks to wear.

The children and also the stuff speak a lot of TAMAM, Philip, Erik, Andreas and Gustav. You have made such an impression on them. I am having a real good time so far and I do look forward to the rest of my stay. From all kind of views I have got new interesting experiences.

Thanks to all of you!

Lena Berglund

Vad har vi uppnått i Latinamerika?

2009-01-12T10:40:00.000-08:00

Nu har Philip Sandberg, Erik Abrahamsson och Andreas Ragnarsson kommit tillbaka till Sverige efter 109 dagar på resande fot. Tack till alla er som följt bloggen och stöttat våra insatser! Läs mer om vår resa i Skånska dagbladet, Smålandsposten och i Tamams egen tidning, Tamamposten.

Glöm inte att bli medlem i Tamam! Fyll i uppgifterna på hemsidan och sätt in ett belopp över 100 kr på postgiro 476213-4 eller bankgiro 307-3244. Vårt årsmöte är den 16:e maj!

Här följer en redogörelse för vad vi åstadkommit under resan i Latinamerika:

Tamam Mexiko. I början av januari startades Tamam Pedernales i Mexiko. I den lilla byn Pedernales som ligger i en av Mexikos fattigaste delstater kommer Tamam att driva ett center för barn mellan 10-13 år. Två dagar i veckan kommer vi att organisera aktiviteter, workshops och läxhjälp. I dagsläget har Tamam Pedernales ca tio volontärer, en verksamhetsledare, 30 inskrivna barn och två kontaktpersoner i staden Morelia som kommer att bidra med administrativ hjälp. Sockerbyn har en framtid!

Tamam Paraguay. Den 20:e oktober inleddes ett samarbete mellan Tamam och den paraguyanska organisationen Fundación Vida Plena, som driver ett dagcenter för fattiga barn mellan 2-13 år på den stora matmarknaden Mercado de Abasto. Under fem dagar i veckan arbetar projektets eldsjäl Elisabeth Gavilán tillsammans med fyra anställda med barnen, som här får näring, undervisning, stimulans och framförallt en möjlighet att vara barn. Tamam bistår Fundación Vida Plena med finansiering av utflykter, administration av hemsidan och inköp av pedagogiska hjälpmedel. Snart kommer vi även att skicka vår första volontär till den bullriga marknaden.

ETIS i Tucumán. En eventuell framtida samarbetspart är ETIS Tucumán i Argentina som arbetar med folkbildning och utbildningsfrågor. Nätverket, som består av drygt personer, är knappt ett år gammalt och består av studenter eller före detta studenter som brinner för utbildningsfrågor. Gruppen bygger bland annat upp ett populärbiblioteket i byn Villa Carmela och arbetar aktivit med opinionsbildning. Vi tror att detta arbete kan bli mycket viktigt längre fram och håller kontakt med eldsjälarna från Tucumán.

De övriga organisationerna som Tamam besökt i Argentina, Paraguay, Venezuela och Mexiko arbetar med allt från gatubarn, trafficking, folkbildning, barninflytande, unga kriminella, mentalt funktionshindrade personer och utbildning. Här följer en lista över våra nya kontaktorganisationer:

ETIS Buenos Aires, Argentina
ETIS Capilla del Monte, Argentina
Global Infancia, Paraguay
Rondas, Paraguay
Beca, Paraguay
Tyska biståndsmyndigheten GTZ, Paraguay
Schweiziska Röda Korset, Paraguay
Concepcións kommun, Paraguay
Ministeriet för barn och ungdomar, Paraguay
FN, Paraguay
Plan Paraguay
SOS Barnbyar Concepción, Paraguay
Abansa, Venezuela
Acéptame como soy, Mexiko

Den sjunde januari lämnade vi Mexiko. Med oss hade vi varma minnen, bilder, samarbetsavtal och ett lager av nyinköpta Tamam-tröjor. På Kastrup möttes vi av Tamam-deltagare och därefter gjorde vi besök hos familjer och volontärer i Lund.

I Sverige väntar nu föredrag på bibliotek, skolor och äldreboenden, liksom studiecirklar, tröjförsäljning och volontärarbete. Under våren kommer Tamam bland annat att genomföra en utflykt till Tjeckien, ett utbyte i Albanien och längre fram en minibussresa till Vitryssland. Till sommaren kommer organisationens vice ordförande, Gustaf Sörnmo, att åka till Kirgizien för att expandera Tamams internationella verksamhet till Centralasien. Håll ett öga på bloggen - det kommer mer!

Acceptera mig som den jag är!

2009-01-06T17:36:00.000-08:00

Samtidigt som Philip engagerade volontärer, skrev in deltagare och startade upp Tamams verksamhet i Pedernales, så begav sig Erik och Andreas till staden Oaxaca i södra Mexiko, där vi besökte organisationen Acéptame como soy.

"Vi arbetar med mentalt funktionshindrade personer som kommer från fattiga familjer", säger centrets direktör Maria Andrade som själv grundade centret för 15 år sedan. Hon är precis som många andra en eldsjäl som fått sitt engagemang från personliga erfarenheter. "Jag har själv en son som är mentalt funktionshindrad", säger hon. "När han var ung tvingades vi betala jättemycket pengar för att få in honom på privata institutioner, eftersom det offentliga stödet är minimalt".

Idag är sonen en av elva interner på centret som bor på centret permanent. Utöver detta kommer 18 personer dit som dagliga besökare. Efter ett tag visades vi runt på centret som är beläget i ett grönområde i utkanten av Oaxaca och trots bristfälliga spanskakunskaper så flöt dialogen på väl. Här finns fina lokaler, duschar, sängar, kontor och en stor keramikanläggning. En av tanken med centret är att de mentalt funktionshindrade ska skapa Oaxaca-souvenirer som sedan ska säljas i staden, samtidigt som de ska få stimulans och sysselsättning. "Flera av våra interner har en enorm talang", säger Maria Andrade. "Men trots kunskaperna får de aldrig någon anställning, eftersom ingen vill anställa en mentalt funktionshindrad person".

Innan vi åkte därifrån fick vi smakprover på Acéptame como soys produkter, t.ex. månar, solar, koppar, armband och halsband. Ett av Tamams framtidsmål är att syssla med fair trade-försäljning och vi kommer inte att neka produkter som är tillverkade av mentalt funktionshindrade personer. I första hand kommer vi dock att inhandla produkter från den lilla och natursköna byn Pedernales.

Sockerbyn i förvandling

2009-01-06T16:52:00.000-08:00

Pedernales. En by belägen i Mexikos tredje fattigaste delstat, Michoacán, i västra Mexiko. Michoacán har ca 5 miljoner invånare och är ungefär lika stor som Österrike till ytan. Huvudstaden Morelia har ca 1 miljon invånare. 100 km söder om Morelia ligger Pedernales med sina ca 7 000 invånare. Byn är omgärdad av ståtliga buskbeklädda berg och blommande sockerrörsodlingar som får en att tänka på djungelboken. Klimatet är subtropiskt och exotiska frukter av alla dess slag såsom apelsiner, bananer, mango, papaya och guayaba växer i och omkring byn.

Majoriteten av byns män arbetar på sockerfälten där de hugger sockerrör med machete, eller i sockerfabriken som byggdes 1911. Den är bullrig, smutsig, varm och osäker. Arbetarna som jobbar i fabriken 48 timmar i veckan på obekväma arbetstider och i stort sett utan semester får ca 60 pesos om dagen för sitt arbete (35 kronor). De på fälten tjänar ännu mindre trots långa dagar i 40-gradig värme och en terräng med både skorpioner och giftiga ormar. Den djupa fattigdomen och bristen på alternativa sysslor har fått en stor andel män att utvandra till USA eller någon av Mexikos storstäder. I storstäderna har gigantiska slumområden med hög kriminalitet och arbetslöshet bildats, t.ex. Nezahualcoyotl i Mexiko City och El Salto i Guadalajara. I USA blir många exploaterade och utnyttjade för några dollar i timmen. Männen som blir kvar i byn blir ofta alkoholiserade, får barn med flera kvinnor och lämnar dem i tidig ålder.

De senaste åren har ett nytt fenomen visat sig. Nämligen kvinnor som utvandrar. Kvar blir barn utan moderns beskydd och som ofta växer upp i en traumatisk miljö med våld i hemmet, avhopp från studier och barnarbete. En del unga killar som vill tjäna snabba pengar börjar ofta arbeta för någon av knarkkartellerna som smugglar droger från Colombia till USA via Mexiko. De blir vanligtvis även tidiga offer för någon av de rivaliserande kartellerna eller mexikanska armén som förklarat krig mot kartellerna och blir därför sällan äldre än 35 år. Det drogrelaterade våldet skördade 7 000 personer under groteska former av tortyr under år 2008, enligt de mexikanska myndigheterna. Dessutom fick Mexiko den föga ärofyllda platsen som världens mest kidnappningsdrabbade land.

Kvinnor som väljer att stanna gifter sig och blir gravida i tidig ålder, en del redan vid 12 års ålder. De försörjer sig huvudsakligen genom matlagning och bakning som de säljer på de lokala marknaderna. Sedan det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA (med Kanada, USA och Mexiko) trädde i kraft i januari 1995 har billiga, subventionerade amerikanska jordbruksprodukter som dumpats på den mexikanska marknaden med sina 110 miljoner konsumenter lett till utslagen produktion i främst de agrara delstaterna Oaxaca, Chiapas, Guerrero och Michoacán. Det har gett upphov till att ännu fler lämnat landsbygden och att en mexikansk arbetares reallön minskat med 70% sedan 1975 enligt en av Mexikos största dagstidningar La Jornada. Samtidigt har antalet mexikaner på tidningen Forbes lista över världens dollarmiljadärer ökat lavinartat och numera är världens rikaste man mexikanen Carlos Slim som under 2008 passerade amerikanen Bill Gates. Carlos Slim fick köpa det statliga telekombolaget Telmex för en billig penning i början av 1990-talet av sin vän, Mexikos f.d. president Carlos Salinas de Gortari som flydde landet med många miljarder av skattebetalarnas pengar. Utvecklingen har fört med sig en ökad kriminalitet och det faktum att 80% av kidnappningarna begås av poliser eller f.d. poliser, enligt landets största dagstidning El Universal gör inte saken bättre.

I januari 2009 startade TAMAM en grupp bestående av samordnaren Glafira Reyes Magaña, TAMAMs mexikanska representanter Adalberto Perusquía Jasso och Maria Mirna García Guido samt tio volontärer i Pedernales. Gruppen arrangerar läxhjälp och aktiviteter en gång per vecka samt workshops en gång per vecka för barn i djup fattigdom. Under läxhjälpen får barn med föräldrar utan skolbakgrund assistens med läxor samt lek och idrott under organiserade former. De får dessutom lära sig bakning, målning, formgivning, design och åka på utflykter under workshopstillfällena. Samtliga aktiviteter syftar till att stärka barnens självförtroende, studiemotivation, initiativkraft, samarbetsförmåga och tillit till andra individer.

TAMAM i Pedernales kommer även anordna utflykter för att öka barnens omvärldskännedom och intresse för världen utanför byn. Genom att stärka banden mellan ungdomarna och förmedla olika traditionella kunskaper genom workshops hoppas TAMAM kunna bidra till samverkan i civilsamhället som i sin tur kan leda till nya försörjningsmöjligheter. Genom idrotten och organiserade lekar vill TAMAM skifta fokus från missbruk, gängbildningar och misstänksamhet till positiva sociala miljöer där var och en har ett egenvärde och känner sig behövd. TAMAMs satsning i Pedernales berör inledningsvis 30 barn och ungdomar i åldrarna 10-13 år. Barnen får under aktivitetstillfällena undervisning i personlig hygien såsom tandborstning och mottar ett mål näringsrik, lokalproducerad kost. I Mexiko, som har världens högsta läskedryckskonsumtion per capita, är undernäring eller övervikt p.g.a. felaktig kost vanligt. TAMAM vill bidra till en minskad konsumtion av dylika produkter och istället öka intaget av mjölk, frukter, grönsaker och fiberrikt bröd.

För att lokalsamhället ska känna sig delaktigt mottar TAMAM Pedernales en del matprodukter i sponsring av byns affärsinnehavare och privatpersoner. Under våren 2009 har TAMAM Lund för avsikt att sända en första volontär från Sverige. Denne kommer med största sannolikhet öka nyfikenheten för andra kulturer, länder och språk från en närmast obefintlig nivå- helt enkelt eftersom den typen av mötesplatser inte ägt rum. TAMAM hoppas även kunna utöka gruppen till fler barn och fler aktivitetstillfällen.

TAMAM Pedernales drivs till allra största delen med medel från TAMAMs svenska givare. En mindre del kommer även från lokala sponsorer. För år 2009 har TAMAM budgeterat 25 000 kronor för verksamheten i Pedernales.

Vill du stödja Tamams verksamhet i Mexiko? Skänk gärna en gåva på plusgiro/bankgiro angivet i högermarginalen på sidan. Glöm inte att ange ditt namn och e-postadress samt märka inbetalningen med "Mexiko".

Mutbara poliser?

2008-12-11T17:41:00.000-08:00

Venezuela slår oss med häpnad gång på gång. När vi skulle lämna landet möttes vi av den kanske mest korrupta gränspolisen i Sydamerika. Vi tog en buss från den venezolanska gränsstaden Maracaibo in mot Colombia. Chauffören berättade att resan skulle ta en och en halv timme, den tog fem.

Under vägen stoppades vi av inte mindre än tio poliskontroller som ville se våra ID-handlingar. På bussen fanns en colombiansk familj som vistats illegalt i Venezuelam, men de använde falsk legitimation och riskerade fängelse om de skulle ertappas. "Här har du din legitimation, men låtsas sova när polisen kommer fram till dig", sade pappan till sin tioårige son. Pojken hade tur, han sätt längst fram i bussen, gömd bakom två anställa och behövde aldrig visa sina papper.

Polisen var enbart intresserade av en sak – pengar. Vid varje kontroll tvingades muta poliserna för att kunna åka vidare. Flera passagerare fick tillslut betala dubbla priset för resan och kvinnan som arrangerade bussturen var upprörd. “Jag har lagt undan pengar för att kunna betala mutan, men allt är slut. Jag har gått back på den här resan”, sade hon. “Det blir bara värre och värre”, sade hon senare,“poliserna kräver mer och mer pengar för varje dag som går”.

Extra obehagligt var dock polisernas uppträdande - de var odrägliga och buffliga. En polisman tog innanför en kvinnas blus för att få mer pengar. Vid en station erbjöd sig en ung kvinna att prata med poliserna oför att få ner priset till 25 boliváres. “Om han får känna ännu längre ner får vi kanske åka gratis”, sade kvinnan som arrangerade resan.

Det brukar sägas att poliskåren i Paraguay och Bolivia är den mest korrupta i Sydamerika, men det här slår alla rekord. Venezuela är ett land med extrem kriminalitet – ändå har man över 100 poliser utposterade mot gränsen till Colombia.

Anledningen till byråkratin är Venezuelas och Colombias allt sämre relationer. Colombias nye regent Álvaro Uríbe har bytt taktik mot den fruktade FARC-gerillan och skapat ett säkrare Colombia. Hugo Chávez däremot upplåter baser åt FARC-gerillan och ger dem en fristad på venezolansk mark. Idag finns hundratusentals soldater utplacerade på båda sidor gränsen.

Efter antal timmar passerade vi gränsen till Colombia, där vi möttes av endast en poliskontroll. När polisera lämnade bussen vände sig fler colombianer till oss. "Så behandlar vi människor i Colombia", sade de, "vi visar hänsyn och respekt".

I Colombia möttes vi av nyfikna människor och låga priser. Men Colombia är ett sargat land - många barn är hemlösa, många sitter i gerillagruppernas fångläger och stora delar av landsbygden är fortfarande i FARC-gerillans grepp. På en restaurang träffar vi en man som blir intresserad av vårt arbete. "Det finns mycket att göra här i Colombia", säger han, "kom gärna hit och arbeta, jag hjälper gärna till".

"Fler dödas i Caracas än i Irak-kriget"

2008-12-08T10:40:00.000-08:00

Flykten börjar - vi bestämde vi oss för att lämna Venezuela och åka till grannlandet Colombia . Vi fick lift av en medelålders venezolansk man som skjutsade oss till busshållsplatsen för att köpa nya bussbiljetter. Det visade sig bli en intressant biltur.

Chauffören berättade att Venezuela blivit mycket buffligare på senare tid. "Folk visar inte hänsyn och respekt längre, de tränger sig i köer och är allmänt högljudda och egoistiska", säger han, och många av problemen skyller han på landets president, Hugo Chávez. "Vid valet 1998 kunde man se unga män på motorcyklar med gevär som åkte runt i städerna", säger han, "och de var lejda av Hugo Chávez".

"Hugo Chávez har själv vuxit upp i kriminella miljöer och varit en bråkstake under sin ungdom", säger mannen senare. "Idag stödjer han milisgrupper och ger dem pengar och vapen. Deras uppgift är att motarbeta oppisitionella och göra folk rädda". "Det har vuxit fram en vilda västern-kultur bland de här milisgrupperna, de kan göra vad de vill", säger han. "Om de fångas släpps de alltid efter 72 timmar, efterom polisen antingen är korrupt eller militärt underlägsen"."Varje helg dödas 30-40 personer i Caracas, det är fler än i Irak-kriget".

Ute på vägen är det fullt med bilar och trafiken går långsamt. "Alla venezolaner har fått en egen bil av staten", säger chauffören. "Bil och sprit, det gör att folk blir nöjda och undviker att kritisera regimen". Samtidigt är bensinpriset jättelågt, en liter bensin kostar ungefär 30 öre - och det är till den officiella kursen.

I dagarna firar Hugo Chávez tio-årsjubileum. "Alla deltstater är skyldiga att arrangera ett eget firande", säger chauffören. Men vem är det dem firar? De firar Hugo Chavez - en president som uppträder i tre timmar på TV varje dag, en president som jämför sig med 1800-tals-revolutionären Simón Bolivar och Jesus, en president som ändrat konstitutionen och kan bli omvald fram till 2021, en president som hyllar ledare som Robert Mugabe och Alexandr Lukasjenko, en president som satsar ofantliga summor på militären.

"När Chavez kom till makten gjorde han om landets flagga", säger chauffören. "Hästen som tidigare sprang åt höger, är nu riktad mot vänster, och de sju provinsstjärnorna har blivit åtta, eftersom grannlandet Guyana räknas till Venezuela".

"Jag är 47 år gammal och har aldrig röstat", säger mannen. "Jag vill inte beblanda mig med politiken, den blir allt smutsigare och smutsigare. Helst skulle jag vilja flytta härifrån, till Mexiko eller Spanien". "Jag är mycket orolig över utvecklingen i Venezuela", säger han. "Jag vet inte vilken agenda Chávez har.

OBS. Tamam tar varken ställning för eller emot Venezuelas styre. Artikeln återger en intervju och personliga erfarenheter.

Barn eller utställningsobjekt?

2008-12-08T07:21:00.000-08:00

Den tredje december landade vi i Venezuelas huvudstad, Caracas. Vi möttes av en tropisk värme, ett fuktigt klimat - och av chockpriser. En taxi till busstationen kostar 400 kronor, en macka 72 kronor, ett kilo bananer 20 kronor.

Redan vid passkontrollen varnades vi för att växla pengar i Venezuela illegalt, "det kan leda till fängelsestraff". Här finns en officiell och en inofficiell växelkurs: en kurs för banker och uttagsautomater, en växelkurs för gatan och sedelbuntar. Den inofficiella kursen halverar landets priser.

Vi satte oss omedelbart på en buss för att komma ut från Caracas, som är ett näste för kidnappningar och rån. Vi åkte till kuststaden Barcelona, där vi hade ett inplanerat möte på ett barnhem. I Barcelona väntade några dagar i fattigdom - bröd, frukt och busstationer. Samtidigt funderade vi på alternativa möjligheter för att spara kassan. Kan vi åka till Trinidad och Tobago? kan vi åka till Colombia? kan vi flyga tidigare till Mexiko? kan vi få tag på dollar?

Fredagen den femte december besökte vi barnhemmet Abansa. Vi träffade föreståndaren Milagros de Rives som är "mamma" på den kristna barnhemmet. Abansa har sammanlagt åtta barn, de flesta är bebisar, och drivs av Milagros de Rives och hennes make Hector Rives. Barnhemmet har även fyra anställda och varje dag kommer ca 15 volontärer dit. I Venezuela ska alla universitetsstudenter göra 120 timmars social praktik för att få sin examen. En god tanke - men på Abansa är många överflödiga och passiva.

"Vi har få barn på Abansa eftersom vi utgår från familjeidealet - vi ska vara som en stor familj", säger Milagros de Rives. Vi frågar om hon känner till SOS-barnbyar som har en liknande arbetsmodell, men hon är kritisk till SOS som "har mammor men inga pappor". "Det finns en SOS-pappa och han är alltid chef", säger Milagros de Rives. "Det är därför det finns så många homosexuella idag", säger hon senare, "barn växer upp utan manliga förebilder och vill bli som kvinnorna".

Abansa är en viktig tillflyktsort för många barn som blivit övergivna av sina föräldrar. Frågan är dock vilken trygghet barnen har på Abansa. Varje dag kommer nya volontärer till platsen, nya ansikten, nya främlingar. Med jämna mellanrum kommer också givare som har med sig presenter och julklappar. Barnen riskerar att bli utställningsobjekt - deras syfte blir att samla in gåvor och pengar till barnhemmet. De blir symboler för nöd och orättvisa, men samtidigt får de ingen grundläggande trygghet.

Efter ett tag lekte vi med två av de äldre barnen, snurrade dem, kastade frisbee och kramade dem. Personalen tittade avvogt på oss och sade till barnen att inte leka med oss. Barnen blev ledsna och när vi gick därifrån sade ena pojken: "stanna kvar!". Det blev tydligt att de här barnen saknar något, de saknar bekräftelse - en tillåtelse att vara barn.

I dagarna firar "revolutionären" Hugo Chavez tioårsjubileum som Venezuelas president. Vi frågade Milagros de Rives hur den sociala situationen förändrats sedan han kom till makten. "Även om det finns mycket att kritisera hos Chavez, så måste man erkänna att han satsat på sociala projekt", sade Milagros de Rives. "Men det finns mycket mer att göra", sade hon, "75% är fattiga och militärbudgeten blir större för varje år".

"När Chavez tog över i landet så körde han ut alla utlänningar", sade Milagros senare. "Tidigare hade vi volontärer från Kanada, Polen och Tyskland, men alla har flytt". "Chavez vill inte ha utlänningar här - han vill skapa ett oberoende Venezuela". Här har vi också anledningen till den dåliga växelkursen, som fungerar lika effektivt som visumkrav - den skrämmer bort utländska backpackers. Vi är inget undantag: nästa anhalt blir Colombia.

OBS. Abansa är inte en samarbetspartner till Tamam. Vi kommer dock att informera om barnhemmet i en utställning om Latinamerika-resan under 2009.

Kulturmöte på Uruguays landsbygd

2008-11-30T14:45:00.000-08:00

Från stressen och hetsen i Buenos Aires till en liten uruguyansk by. I väntan på flygresan till Venezuela bestämde sig Erik, Philip och Andreas att bege sig till Uruguay. Vi tog en båt över sundet mellan Argentina och Uruguay och gick i land vid den lilla staden Carmelo. En lugn stad där massor av människor sitter ute på gatorna, samtalar och dricker mate. Bilarna stannar vid övergångsställen och affärerna har råd att stänga vid siestan - något som är otänkbart i Paraguay.

Uruguay är ett land med ca fyra miljoner invånare och liten fattigdom. Landet har förmodligen den bästa resursfördelningen i hela Latinamerika. Samtidigt är landet starkt påverkat av Europa - många barn har italienska namn, musiken är ofta västerländsk och klädseln påminner om Sydeuropas.

I vår strävan efter omväxling från stad till landsbygd åkte vi ut till den lilla byn Villa Darwin med ca 500 invånare. Det blev stor uppståndelse omedelbart då vi klev på bussen. Blickarna talade sitt tydliga språk - vad gör de här? Vad ska de göra i Villa Darwin?

Senare visade det sig att byn varken har boende eller matbutiker, men vi hade tur och fick bo hos en äldre man. Han lagade mat åt oss och berättade om byns historia. Vetenskapsmannen hade besökt byn under 1830-talet.

På kvällen tog vi en rundtur i byn och började spela frisbee på en av de större gatorna. Snart fick vi sällskap av en nyfiken sexårig kille. Tillströmningen fortsatte och snart var det närmade 30 barn som deltog i leken. Vi spelade frisbee, jagade, snurrade och kastade barnen i luften. Barnen var på glatt humör och ropade "ruvio" (blondis) efter Erik och Andreas. Men framförallt så pratade vi - "var kommer ni ifrån?", "vad gör ni här?", "hur gamla är ni?", "vad heter himmel på engelska?". Frågorna var många, ett besök från omvärlden, ett kulturmöte - något som kommer att sätta sig djupt i både oss och dem.

Nästa dag uppträdde barnen i en stor orkester, med trummor och dans. Bara detta är en stor kontrast till Paraguay - där skulle få bybor gå samman och skapa en gemensam föreställning. I Uruguay finns en grundläggande trygghet som gör att medborgarna kan fokusera på annat än de grundläggande behoven. Här finns samarbete och andra fritidssysselssättningar än sprit och spel.

Efter uppträdandet följde vi med några barn till ett vattenhål i närheten av byn. Där fick vi se ett enastående skådespel - barnen kastade sig huvudstupa i det grunda vattnet, simmade och dök. De här barnen får en fantastisk barndom, de har massor med kompisar, näringsrik mat, engagerade föräldrar och får mental och kroppslig stimulans. Det måste dock nämnas att Uruguay har en annan problematik än andra länder som har en hög andel ursprungsbefolkning, annat klimat, mindre bördig jord, större folkmängd, som Bolivia och Paraguay. Det finns ingen universallösning på problemen i Latinamerika i stort.

Vid middagen samtalade vi med Juan Corrello och hans son som vi var gäster hos. "Uruguay hade kunnat vara mycket rikare än vad det är idag", sade Juan. "På 1940-talet var Uruguay och Argentina två av de rikaste länderna i världen, men senare har många länder passerat oss". "I Italien har invånarna egna jordplättar som de odlar på egen hand, men här i Uruguay ägs jorden av ett fåtal och den används ineffektivt. Med bättre samarbete hade vi kunnat odla och exportera mycket mer".

På eftermiddagen var det dags att lämna byn Villa Darwin. Problemet var dock att det inte går några bussar på helgerna och det finns få bilar. Följaktligen gick vi till den lokala polisstationen för att få hjälp. "Ni måste ha råkat ut för ett skämt", sade en av de tre polismännen. "Vad gör ni här i Villa Darwin, här finns inget annat än kor och gräs". Polismännen lovade dock att köra oss till närmaste stad, eftersom de har mycket lite att göra på den lilla polisstationen.

På vägen tillbaka mot närmaste stad berättade polismännen om en japan som för ca tio år sedan körde vilse i en närliggande by och fick slut på bensin. Men det här överträffade allt - tre svenskar som plötsligt dök upp i Villa Darwin, med tre stora väskor, utan mat och boende. En 24 timmars vistelse, en uruguayansk by, ett kulturmöte, tre svenskar - och ett rykte som kommer att berättas i lång tid framöver.

Hur arbetar ambassaderna med bistånd?

2008-11-23T15:31:00.000-08:00

Den 20:e och 21:a november besökte Erik och Andreas den svenska, norska och finska ambassaden i Buenos Aires. Syftet var att informera om Tamams arbete, fråga hur ambassaderna arbetar med bistånd och hitta eventuell sponsring.

Svenska ambassaden i Buenos Aires ligger i Casa de Suecia. Det är en fin våning, i fikarummet finns jordgubbar, bananer, kiwi och en espressomaskin. Vi träffar andresekreteraren Alexander Peyre Dutrey som är ansvarig för biståndsfrågor och mänskliga rättigheter på ambassaden. Han är intresserad av Tamam och har skrivit ut flera sidor om vårt arbete - han ställer flera frågor: "Vilken erfarenhet har ni av bistånd", "är ni medvetna om korruptionen", "fokuserar era projekt på utveckling och inte bara på välgörenhet?" Vi berättar att vi gått noggrant tillväga när vi valde samarbetspartner och att vi är medvetna om korruptionen - annars hade vi lika gärna kunnat stanna i Sverige och skickat mail.

Alexander Peyre Dutrey säger att svenska ambassaden inte har några medel för att själv stödja projekt. "Det enda vi kan göra är att besöka projekt i Latinamerika och se om allt står rätt till. Nästa vecka ska jag besöka Kooperation utan gränser i Paraguay". Alexander berättar också att Paraguay är ganska inaktuellt för SIDA just nu. "Regeringen har valt att satsa på Bolivia, Nicaragua och Colombia i sitt biståndsarbete", säger Alexander. Det måste dock nämnas att detta inte påverkar Tamams möjligheter att få pengar för arbetet i Latinamerika. Vi kan söka pengar från SIDA:s ramorganisationer och på detta sätt finansiera projekt i Paraguay och Argentina. Det är bara SIDA:s egna projekt som kommer att inriktas på de utvalda länderna.

"Paraguay är som en blind fläck i Latinamerika", säger Alexander. "Det är bara att fråga en argentinare på gatan, ingen har varit där". "Det finns inte heller många svenskar eller svenska företag i Paraguay". "Det är dock inte omöjligt att Paraguay blir intressant längre fram nu när det har tillsats en ny regering, men trots Lugo är läget instabilt och det kan blossa upp oroligheter när som helst".

Vi frågar Alexander om det finns många svenska kontaktpersoner på företag i Argentina. "Det gör det inte", säger han. "Det innebär stora kostnader att anställa svenskar här, de ska ha svensk lön, boende för familjen, utbildning för barnen och en resa till Sverige varje år, och många gånger kan argentinare göra arbetet lika bra". Vi frågar också om svenska företag brukar stödja lokala projekt i Buenos Aires, men Alexander Peyre Dutrey känner inte till någon sådan sponsring. "Men det skadar inte att fråga", säger han.

Samma dag, torsdagen den 20:e november, träffade vi den norska ambassaden och deras förstesekreterare Trond Gabrielsen. Han säger att han gillar vårt engagemang och önskar att fler skulle ta samma initiativ, mycket behöver göras i Latinamerika. Inte heller Norges ambassad utför dock något konkret arbete på plats i sina respektive länder. Norska regeringen har bestämt att endast satsa på Bolivia i Latinamerika där man driver olika projekt tillsammans med frivilligorganisationer.

Trond Gabrielsen berättar dock att den norsk-argentinska handelskammaren har börjat diskutera sponsring av projekt i Latinamerika. "Det finns ett växande intresse bland företag att stödja sociala projekt" säger Trond Gabrielsen, "och förhoppningsvis kommer handelskammarens diskussioner nästa år att leda till goda resultat". Han säger också att handelskammaren kommer att vara öppen för olika sorters projekt - varför inte Tamams? "Ni kan få kontaktuppgifter till Norsk-handelskammarens chef", säger han.

Nästa dag träffade vi den finska ambassaden och förstesekreteraren Anna-Maria Salomaa, som tog emot oss för ett kort men givande möte. Anna-Maria Salomaa talar flytande svenska och var mycket intresserad av vårt projekt, och framförallt av Paraguay och Fundación Vida Plena. Hon har arnetat på ambassaden i ca två månader och ansvarar för ambassadens biståndsarbete.

Anna-Maria Salomaa berättar att Finland har bestämt sig fär att stödja tre länder i Latinamerika, nämligen Argentina, Uruguay och Paraguay. En del av detta stöd kommer att gå via finska ambassaden som får till uppgift att välja ut tio projekt som ska få stöd. Under år 2007 var endast ett av dessa projekt från Paraguay. "Det är organisationerna själva som skickar in en ansökan till oss", säger Anna-Maria Salomaa, "och förra året fick vi in drygt 50 ansökningar". Här öppnar sig en möjlighet för Fundación Vida Plena och andra organisationer som vi besökt - den Finska ambassaden kan gå in som finansiär av projekten.

Tre ambassader och tre länder - arbetet kring bistånd skiljer sig mellan de nordiska länderna. Sveriges ambassad kan inte göra något förutom att utvärdera projekt i Latinamerika för SIDA:s räkning. Den norska ambassaden kan inte heller stödja projekt, men uppmuntrar norska företag att ta socialt ansvar. Den finska ambassaden stödjer tio lokala projekt i Latinamerika varje år. Men det är bråttom - sista ansökningsdatum är den 30:e november.

Svenska föreningen i Buenos Aires

2008-11-23T07:32:00.000-08:00

I Buenos Aires bor det ungefär 16 miljoner människor, av dem är ca 500 svenskar, och med alla studenter och turister blir de ännu fler. Svenska föreningen i Buenos Aires skapades 1898 av en svensk tandläkare, Nils Odahl. Tidigare var föreningen en naturlig mötesplats för svenskar i Argentina, där de kunde få information om hemlandet och träffa andra svenskar. Idag har föreningen ca 130 medlemmar men merparten av dem är argentinare som är intresserade av Sverige.

Torsdagen den 20:e november besökte vi Svenska föreningen i Buenos Aires, med Lotta Costa som en av två anställda. "Idag har föreningen tappat mycket av sin tidigare funktion", säger Lotta Costa, "världen har ju blivit mindre". Lotta har bott i Argentina i drygt tio år men säger att det inte är så lätt att leva i landet alla gånger. "Jag gillar människorna, Buenos Aires, kulturen, atmosfären och landsbygden, men det är ett land som har stora problem". "Allt kostar extra: skolgång, skolböcker, skolmat, sjukvård". "Det paradoxoala är att det finns mycket pengar i landet, kanske lika mycket som i europeiska länder, men problemet är att de är extremt snedfördelade. Det saknas politisk vilja", säger hon.

"Mycket görs även för syns skull", säger Lotta Costa. "För några dagar sedan var trottoaren här utanför i perfekt skick, men så för ett tag sedan såg jag två stora hål i vardera änden av trottoaren. Jag trodde att de skulle byta någon vattenledning, men dagen efter var hela trottoaren uppriven och de hade börjat anlägga en ny trottoar."

"Argentina befinner sig just nu i en stor kris", säger Lotta Costa. "utöver den kris världen befinner sig i". "Turister som kommer hit ser finklädda människor, rena gator och stora bilar, men bakom kulisserna lever många ett hårt liv. Bostadspriserna och matpriserna är alldeles för höga i förhållande till inkomsterna. Många bor hemma tills de är i 30-årsåldern, då de eventuellt har möjlighet att köpa en egen bostad, lån är uteslutet eftersom räntorna ofta ligger på över 20%".

Mötet med Lotta Costa på Svenska föreningen var mycket givande. Det är intressant att prata med en person som bor i Argentina och varje dag stöter på både argentinare och svenskar. Det ger kunskap om den latinamerikanska kulturen. Vi frågade om argentinare i allmänhet är villiga att stödja sociala projekt. "Argentinare är solidariska", säger Lotta Costa. "De ger ofta bort saker, t.ex. kläder, möbler eller hushållsredskap till behövande, men de ger sällan pengar eftersom de misstror frivilligorganisationer". Hon berättade också om en insamlingskampanj som staten gjorde på tunnelbanan i Buenos Aires. Genom att lämna in mat på tunnelbanestationen, så fick resenärer en biljett gratis. På detta sätt fick staten på några månader in flera ton mat.

Svenska föreningen i Buenos Aires är beläget i Casa de Suecia, det svenska huset. Här finns även Svenska ambassaden, Svensk-argentinska handelskammaren och ett litet språkinstitut för språkundervisning. I huset finns också en restaurang som heter Club Sueco Restaurant med svensk meny - men det är inte är till budgetpris.

Svenska föreningen har själva små resurser och stödjer inga sociala projekt i Argentina. Lotta Costa uppskattar dock kontakten med Tamam och kan tänka sig att lägga ut information om Tamam på deras hemsida, både på svenska och spanska. Svenska föreningen kommer att diskutera Tamam på nästa styrelsemöte, där det sitter representanter från Svenska ambassaden, Svenska kyrkan och Statens fastighetsverk.

Det är dock inte alla svenskar i Buenos Aires som vänder sig till Svenska föreningen. Många resonerar på följande sätt: "Jag är i Argentina nu, varför ska jag då söka mig till en svensk kulturförening? Sverige finns ju alltid kvar när jag kommer tillbaka hem".

Ny Tamam-utflykt i Paraguay

2008-11-19T12:10:00.000-08:00

År 1857 byggdes de första järnvägarna i Paraguay, och snart färdades gods och människor över hela landet i ca 20 km/h. Idag finns det bara ett ånglok kvar, och det kör varannan vecka genom ett lantligt Paraguay mellan Asunción och Areguá. Tåget har blivit en stor turistattraktion och dess personal består av skådespelare som sätter upp en interaktiv teater tillsammans med passagerarna.

Söndagen den 17:e november gjorde Tamam sin tredje utflykt i Paraguay. Fyra volontärer och 13 deltagare följde med på resan. Klockan 07.00 hämtade vi barnen utanfor deras hem - och de var påklädda, entusiastiska och redo för avfärd. Därefter tog vi en buss till utkanten av Asunción och det väntade ångloket.

Musikanter och fotografer började fylla kupén, och sist av alla kom spindelmannen! Pulsen steg, barnen sjöng och skrattade. Barnen från Abasto tyckte att teatern var jätterolig och spelade med fulla av energi och glädje.

När vi kom fram till Areguá åt vi lunch och gick ner till sjön i Areguá. Trots att vattnet var smutsigt och till viss del fungerar som avlopp, kastade sig barnen i vattnet och började leka. "De här barnen är ofta immuna mot smuts", sade Silverio Gavilán.

Senare på dagen åkte vi tillbaka mot Asunción. På återresan satt barnen och sjöng tillsammans med skådespelarna som var mycket glada över barnens deltagande. Barnen var spontana och positiva och mer tacksamma än de måttligt roade turister som annars beträder tåget. Den här resan bröt också en viktig trend - oftast är det utlänningar och den paraguayanska överklassen som brukar blicka in i denna kulturskatt.

Tamams tredje utflykt i Paraguay är avklarad. Barnen frå Fundación Vida Plena har fått nya upplevelser och intryck som avviker från vardagen på Mercado de Basto. De har fått naturuppelvelser och sett en del av Paraguay, ett grönare Paraguay, som annars är otillgängligt för dem. Det går inte att underskatta vikten av sådana upplevelser. Barnen älskar det och det skapar förändrig - de får en annan inställning till naturen och en möjlighet att omvärdera deras i vanliga fall så materialistiska världsbild. De här barnen drömmer ofta om pengar och bilar vilket de fått inpräntat i sig genom daglig dokusåpor, men naturupplevelser visar att det även finns andra ideal att sträva efter: vacker natur, sköna ljud och färger, hälsa, lugn och en levande omvärld.

Efter utflykten åkte Erik och Andreas vidare mot Iguazú-fallen i Argentina, ett område som kryllar av utländska tursiter. Elisabeth Gavilán kommenterade resan på följande sätt, "tänk om barnen på Abasto skulle få se vattenfallen, det hade varit storslaget för dem".

När Igazu-fallen var avklarade så åkte Erik och Andreas vidare mot Buenos Aires där vi nu kommer att träffa Svenska, Norska och Finska ambassaden, Svenska föreningen i Argentina samt besöka en stor Julbasar i Svenska kyrkan. Philip stannar kvar i Asunción ytterligare några dagar, säger farväl till barnen och planerar detaljerna i det framtida samarbetet med Fundación Vida Plena - det kommer att bli fler utflykter, nya volontärer, en egen hemsida och förhoppningsvis ett återbesök i Sverige.

Besök på en paraguyansk skola

2008-11-16T18:34:00.000-08:00

Torsdagen den 13:e november besökte Philip, Erik och Andreas en paraguayansk låg- och mellanstadieskola nära Mercado de Abasto, med namn Juan Ororo Cáceres. Vi hade bjudits in av en deltagare på dagcentret som skulle redovisa ett projekt som hon gjort. Klockan åtta på morgonen träffade vi hennes mamma utanför deras hem och gick tillsammans till skolan. "Anna kommer att bli jätteglad när ni kommer", sade mamman.

När vi kom till skolan visade Anna glatt upp sitt arbete, en miniutställning om Rödluvan med plastfigurer, träd och små hus. Därefter delade ut hon ut blommor till hennes lärare på skolan, samtidigt som Annas mamma presenterade sina utländska gäster.

Juan Ororo Cáceres är en kommunal skola med både för- och eftermiddagspass. Varje pass är ca tre timmar långt, och därefter slutar elverna för dagen. En lärare berättade att det finns en stor rotation bland eleverna på skolan, då många flyttar in från landsbygden eller slutar i förtid. Få elever går ut sjättre klass, eftersom de tvingas börja arbeta.

I Paraguay finns det en tydlig uppdelning mellan rika och fattiga elever. I stort sett alla barn som kommer från rika familjer går i privata skolor, där undervisningen ofta har mycket högre kvalitet. Skolgången handlar ofta om att kopiera och lära sig utantill, samtidigt som skoldagarna är korta och resurerna små. Eleverna uppmuntras sällan till kritiskt tänkande, och efter några månader är all kunskap glömd. Ett exempel på en läxa kan vara att skriva varje tal mellan 500 och 1000 - alltså helt meningslösa uppgifter. För att få bra betyg måste eleverna ofta smickra lärarna med t.ex. frukter och prydnadssaker, och ha råd att köpa material till olika utställningsobjekt som eleverna ska tillverka med jämna mellanrum.

Det kostar även pengar att gå i en paraguayansk skola, såväl privat som kommunalt. På Juan Ororu Cáceres kostar det 20 000 gurani (ca 35 kronor) att vara inskriven på skolan, varje prov kostar 5 000 gurani och varje kollegieblock kostar 3 000 gurani. Utöver detta måste elverna även köpa skoluniformer, och skolan ändrar modell med jämna mellanrum. Utgiterna kan vara påfrestande för många familjer och till Fundación Vida Plenas dagcenter kommer många barn som inte går i skolan.

Efter Annas redovisning visade hennes mamma runt oss på skolan - och hon var mycket stolt. Hon tog med sig sina utländska gäster från klassrum till klassrum och pratade med lärarna och eleverna. Naturligtvis var det mycket trevligt att träffa eleverna och hälsa på deltagare som kommer till Mercado de Abasto, men samtidigt blev vi en del av smickret och statuskampen på skolan. Det här var Annas mammas sätt att höja sitt eget anseende och bana väg för sina barn på skolan. Det är inte många som kan guida runt européer på skolan inför lärare och vänner.

Tidigare har Anna och hennes familj bott i Argentina. "I Argentina var det betydligt bättre", sade Annas mamma. "Här var skolan gratis och det fanns bibliotek att gå till". I Paraguay är staten fattigare och varje termin är inte bara en kamp för goda betyg, utan om pengar för att överhuvudtaget gå kvar på skolan.

Efter skoldagen gick vi tillbaka mot Mercado de Abasto. Tre timmars skoldag var slut, läxor med talföljder och kostsamma utställningar var utdelade. En bråkdel av barnen går till dagcentret på Mercado de Abasto där de får ny stimulans, men majoriteten kommer hem till en motivationslös miljö. Några av barnen tas emot av föräldrar som bryr sig och har råd att köpa pysselmaterial, medan andra kommer hem till splittrade hemförhållanden och ointresserade föräldrar. Kontrasterna är stora: i Paraguay finns det många hinder för att skapa sig sin egen framtid. Många dörrar är stängda - både på papperet och i praktiken.

FN besöker Fundación Vida Plena

2008-11-10T11:51:00.000-08:00

Det är full fart på marknaden i Asunción där Philip, Erik och Andreas är volontärer i två nya veckor. Förra veckan var TV på besök och gjorde ett kort reportage om Fundación Vida Plena som sändes senare på kvällen.

Erik och Andreas har även besökt svenska, norska och danska konsulatet och informerat om Tamam. Det visade sig att ingen av konsulaten har någon representant från Skandinavien och att endast ett "40-tal svenskar bor i Paraguay". Handelskontakterna mellan länderna är minimala.

Förra veckan kom även FN på besök till dagcentret på Mercado de Abasto. FN:s kontaktperson i Paraguay heter Rosa Maria Ortiz och hon arbetar för barnens rättigheter. Anledningen till besöket var att utvärdera Fundación Vida Plenas arbete och följa upp en utbildning som Elisabeth Gavilán gått inom FN.

Elisabeth Gavilán berättade att dagcentret har knapert med mat.

Två dussin ägg i veckan
Frukt och juice varannan vecka

"Nästa år hoppas vi kunna utöka detta med bröd och mjölk, men det är få som sponsrar oss på marknaden", sade Elisabeth. Elisabeth berättade även om barnens hemförhållanden.

En tredjedel av barnen bor hos en nära släkting, vanligtvis en moster eller mormor.
Knappt två tredjedelar hos antingen mamma eller pappa
Ytterst få bor hos båda sina föräldrar.

Rosa Maria Ortiz frågade vilket typ av register Fundación Vida Plena har och hur de följer upp barnens hemförhållanden. Elisabeth berättade att de har ett detaljerat register över barnen och att de besökt nästan alla familjer. "Det är jätteviktigt", sade Rosa Maria Ortiz, "annars kan barnen inte få sina rättigheter tillgodosedda". "Om barnen inte existerar i några register, hur ska de då kunna få hjälp av myndigheterna för vaccinationer, utbildning, vård m.m?"

Elisabeth sade att Fundación Vida Plena lägger sitt största fokus på barnen. De vill stimulera barnen, ge dem utbildning och självförtroende. "Staten borde ta ett större ansvar", sade hon. "Men det är det som är problemet", svarade Roda Maria Ortiz, "staten har inte tagit sitt ansvar". "Det finns massor med barn som är helt okända av myndigheterna och därmed oskyddade. Här måste frivilligorganisationerna gå in och väga upp den bristen - för barnens skull".

Frivilligorganisationer i Paraguay tvingas ta ett helt annat ansvar än frivilligorganisationer i västvärlden. Det räcker inte att samlas ett antal timmar i veckan och bedriva en samtalsgrupp, utan de måste se till att barnen får en grundläggande trygghet. Fundación Vida Plena ger inte bara barnen näringsrik mat och utbildning utan de ser till att barnen existerar som människor. "Det handlar inte bara om utbildning och stimulans, det handlar om rättigheter", sade Rosa Maria Ortiz. Bland rättigheterna finns rätt till vaccinationer, näringsrik mat, vatten, utbildning, sjukvård och möjlighet att leka.

"Rättigheterna är ingen tysk uppfinning", sade Rosa Maria Ortiz. "Om någon av rättigheterna saknas så slår det hårt mot den personens liv, det leder till en inskränkning av barnets välmående." "Alla har ett ansvar att se till att de här rättigheterna uppfylls, om staten inte gör det så måste civilsamhället ställa upp".

Rosa Maria Ortiz berättade att hon är glad över kontakten med Fundación Vida Plena. "Här får barnen vara människor", sade hon, "här kan de leka och ses som individer". "Fundación Vida Plenas arbete kommer att bli multiplicerat", sade hon. "De här barnen kommer att minnas det mottagande de får här, och snart är barnen gamla och har egna barn..."

Rosa Maria Ortiz anser att världens problem inte i första hand handlar om fattigdom, utan om ovärdig handling av andra. "Barn behandlas ofta som hundar eller kackerlackor", sade hon. "Det är här problemet ligger, de här barnen växer upp utan utbildning och självkänsla. De befinner sig i en ond cirkel - snart kommer nya tonårsgraviditeter, misshandelsfall, försvinnande fäder och miljöproblem". "Om barnen tilläts vara människor så skulle många av problemen aldrig uppstå".

Enligt Rosa Maria Ortiz växer det idag fram en medvetenhet. "Fler och fler blir medvetna om att det måste göras något, fler tar ansvar för barnens rättigheter". "Fundación Vida Plena är ett bra exempel på detta", sade hon.

Rosa Maria Ortiz är en ambassadör för barnens rättigheter. Hon gör ett imponerande arbete och talar med stor auktoritet. Hon har själv jobbat med fattiga barn i 25 år och ger FN:s ideal ett ansikte. "Rättigheterna är inget som ska sättas upp på en vägg, utan de måste användas i verkligheten. Rättigheterna är som horisonten, de visar vart vi ska gå".

Tamam tillbaka i Asunción

2008-11-01T13:08:00.000-07:00

Efter två veckor på resande fot i Bolivia och Brasilien gjorde Philip, Erik och Andreas en u-sväng. Vi är nu tillbaka på marknaden i Asunción.

Beslutet togs i Copacabana vid Titicaca-sjön ca 3800 meter över havet, då längtan efter barnen blev för stark och rastlösheten för påfrestrande. "Barnen kommer att bli jätteglada när ni kommer tillbaka" skrev Silverio Gavilán i ett mail.

I Asunción kommer Tamam att stärka samarbetet med Fundación Vida Plena. Vi kommer att arbeta med hemsidan, samla in pengar, leta volontärer och göra inköp av kartor och böcker. På schemat står även besök på ambassader, konsulat och kulturföreningar för att informera om Tamams arbete. Philip har även mailat Paraguays president Fernando Lugo och föreslagit ett möte.

Tamam kommer att stanna i Asunción i ungefär två veckor. Därefter tar vi oss ner till Buenos Aires och flyger till Caracas i Venezuela. En extra flygresa till trots - den här vändningen ger viktig näring åt Tamams biståndsarbete och viktiga impulser för barnen på Asuncións marknad.

Uppstart Paraguay på 20 dagar

2008-10-23T15:11:00.000-07:00

I 20 dagar har Philip, Erik och Andreas varit i Paraguay. Vi har träffat organisationer, besökt slumområden, pratat med vanliga medborgare, bott hos en paraguayansk familj, lekt med barn och hittat en samarbetspart.

Måndagen den 20:e september formaliserades Tamams samarbete med Fundación Vida Plena, då Philip Sandberg och Elisabeth Gavilán undertecknade ett avtal som beskriver samarbetet.

Tamam kommer att bistå Fundación Vida Plena på fyra områden:

1. Tamam kommer att finansiera utflykter och innovativa projekt (en utflykt är planerad till januari 2009). I detta ingår även finansering av mat och material.

2. Tamam kommer att hjälpa Fundación Vida Plena med uppbyggandet av en egen hemsida.

3. Tamam kommer att söka pengar från stiftelser och biståndsmyndigheter i Sverige och andra länder för att stödja Fundación Vida Plenas arbete.

4. Tamam kommer att sända volontärer till Fundación Vida Plena och söka EU-pengar för att finansiera volontärernas utgifter.

Tamams Latinamerikavolontärer lämnar nu Paraguay för den här gången. Nu väntar semester och studiebesök i Bolivia, Peru och Venezuela. Nästa projekt är Uppstart Mexiko i mitten av december.

Möte med barn- och ungdomsministern

2008-10-23T14:37:00.000-07:00

Den 20:e oktober träffade vi barn- och ungdomsministern i Paraguay, Liz Torres som nu suttit på posten i ca 60 dagar. Vi hade bokat en tid med ministern för att se hur den nya regeringen ser på barnens situation i Paraguay och vilken roll frivilligorganisationerna har i Paraguay.

Personalen på ministeriet blev mycket förvånad när de såg hur unga vi var. "På rösten är det svårt att avgöra en persons ålder" sade ministern, men trots det tog de emot oss med entusiasm!

Liz Torres har tidigare arbetat med gatubarn i 19 år och varit engagerad i frivilligsektorn. Hon berättar att den nya regeringen har stor tilltro till frivilligorganisationerna och vill stärka dem. "Många av oss kommer från oss kommer frivilligsektorn", säger hon.

Ett stort problem för barn- och ungdomsministeriet är att det inte finns några pengar, eftersom den förra regeringen dränerade statskassan. "Den förra presidentens hustru startade en egen organisation som erhöll gigantiska belopp från staten utan att bedriva någon verksamhet", säger Liz Torres. Detta har medfört att frivilligorganisationerna har fått en låg status i samhället. De ses snarare som kassakor än som viktiga samhällsaktörer.

I Paraguay är 47% av befolkningen under 18 år, och många av dem är undernärda och lever på gatan. Trots detta är Barn- och ungdomsministeriet ett litet ministerium och få resurser satsas på barnen. "Barn röstar inte", säger Liz Torres, "de är en bortglömd del av vårt samhälle".

Vi frågar vilken som är den största utmaningen för Paraguay. "Våra barn håller på att dö", svarar Liz Torres. "Det behövs akuta insatser, det behövs näring, hälsovård och vatten. Först därefter kan vi satsa på förebyggande arbete", säger Liz Torres. Hon säger också att "nu är det slut med ungdomsfängelser, vi måste gå till botten med problemet".

Lite senare nämner vi vårt samarbete med Fundación Vida Plena och Liz Torres säger att hon känner Elisabeth Gavilán som "är en personlig vän". Hon säger att hon uppskattar Fundación Vida Plenas arbete men att det "behövs mer pengar från fonder och privatpersoner för att vi ska kunna stödja sådana initiativ".

Vi frågade även hur Liz Torres ser på situationen i Concepción och hon svarade att det är ett område som är i stora behov av akuta insatser. "För ett tag sedan sköts två barn ihjäl av polisen i Concepción", säger hon - vilket Concepcións kommunalråd inte ville medge.

Vårt intryck av Liz Torres är mycket gott. Hon kommer själv från frivilligsektorn, hon har lång erfarenhet av arbete med gatubarn, hon ser problemen i landet och vill skapa förändring. Hon för in ett tänkande och en attityd som tidigare varit okänt. Samtidigt har hon stora problem att ta itu med. Ministeriet har få resurser, barn svälter och ute i landet finns det politiker med en annan mentalitet. Liz Torres kan bli en viktig kugge i framväxten av ett nytt Paraguay. Tamam hoppas bli en del av denna förändring!

Bowling i modernt köpcenter

2008-10-21T15:43:00.000-07:00

Barnen som kommer till Fundación Vida Plenas dagcenter bor på en lång gata precis i anslutning till marknaden. Det är en stenbelagd väg som lätt blir översvämmad. Husen är byggda av tegel och trä, där finns knappt någon elektricitet och vattnet är smutsigt. I stort sett alla hus är trångbebodda med i genomsnitt 8-10 personer.

På söndagen efter Tamam-utflykten gick vi längs gatan och samlade upp barn för ytterligare en utflykt, en bowlingutflykt. I ett hus, där det bor sju barn, möttes vi av två män som spelade poker. Efter ett tag frågade dem om vi hade guarani (pengar) och ville vara med och spela. De lade knappt märke till att vi lekte med barnen och lite senare skickade de iväg äldste sonen för att köpa öl. Pengar, spel och alkohol står ofta i centrum för dessa män. "Det är tabu för män att leka med barn", säger Silverio Gavilán.

Sammanlagt var det nio barn och fyra volontärer som följde med på utflykten. Barnen ville rida på våra axlar, kastas upp i luften, kramas och helt enkelt prata. En liten flicka frågade Philip om han kan bli hennes pappa. Många barn kommer från familjer där de inte får någon uppmärksamhet och närhet från sina föräldrar. Elisabeth Gavilán berättade om en undersökning som gjorts av socionomer i Paraguay, där man frågade föräldrar vad de helst ville att deras barn skulle bli. Längst ner på listan kom "lycklig" medan "hårt arbetande" sågs som allra viktigast.

I Paraguay är kontrasterna stora mellan rik och fattig. Vi tog en buss några kvarter och snart trädde vi in i en annan värld, ett köpcenter med en av Asuncións få bowlinghallar. Barnen var intresserade av den för dem exotiska världen och klungades kring affischer, skyltdockor och statyer.

Ingen av barnen hade spelat bowling tidigare, men trots att personalen behandlade barnen illa - "stå inte där, gör inte så" - så tyckte de att bowlingen var mycket rolig.

I Paraguay är det en mardröm när barn från slummen kommer in till ett modernt shoppingcentrum. Köpcenter ska vara exklusiva och tillängnade överklassen. De ska vara klass och smak - och det får inte fattiga barn förstöra. Det är intressant att bryta dessa gränser. I Paraguay behövs en mentalitetsförändring, de här barnen befinner sig i en ond cirkel och behöver uppmärksamhet, inspiration och framförallt nya intryck för att resa sig ur fattigdomen.

Nästa dag lämnade vi Fundación Vida Plenas dagcenter för den här gången. På kvällen satte vi oss på en buss på väg mot Brasilien. Det är så enkelt för oss att lämna Merado de Abasto, men de här barnen sitter fast i sin misär bland alkoholiserade pappor och prostituerade mammor. Det var ett svårt avsked för många barn - men de har fått nya intryck och tankar, och framförallt nya frågor. Samtidigt finns Elisabeth samt de tyska volontärerna Anna och Manuel kvar på marknaden för barnen och i framtiden kommer Tamam att skicka egna volontärer. De här barnen har en framtid!

Tamam-utflykt i Paraguay

2008-10-19T18:54:00.000-07:00

Lördagen den 18:e september inleddes Tamams internationella biståndsarbete. Tillsammans med Fundación Vida Plena organiserade vi en utflykt för 50 barn, med bussresa, bad, volleyboll och picknick.

Klockan 07.00 samlades vi på marknaden i Asunción och därefter begav vi oss ut mot Paraguays landsbygd. Vi färdades genom ett bergigt landskap och barnen satt som flastklistrade vid fönstret - många har sällan varit utanför deras bostadsområde.

När vi kom fram till utflyktens huvudmål - ett naturreservat i utkanten av Asunción - så kastade sig barnen i vattnet. Det var grunt, men trots detta började de leka vattenkrig och lade sig på magen för att träna simtag. Många av dem har sällan badat i utomhusmiljö, få kan simma.

Det var mycket inspirerande att se barnen. En grund sjö, en bussresa och en utflykt - något som många tar för givet i Sverige betydde väldigt mycket för de här barnen. Med små medel kan man skapa minnen för livet. Det är enklare än vad man tror - det som behövs är medmänsklighet, intresse och engagemang.

Dagens höjdpunkt var när Elisabeth Gavilán gick ut i det blott 17-gradiga vattnet. Hon omringades snabbt av barnen, men till skillnad från volontärerna så möttes hon inte av en kavalkad av vatten, utan av lyriska barn som vill gå arm i arm genom det forsande vattnet.

Utflykten var mycket uppskattad. För en dag fick dessa barn ge sig ut på en utflykt, de fick komma utanför sitt bostadsområde och se mer av Paraguay, deras eget land.

Detta är bara en av flera utflykter som Tamam kommer att organisera tillsammans Fundación Vida Plena. Redan i januari kommer vi att genomföra nästa utflykt, som kommer att bli större och innefatta barnens föräldrar som då får en möjlighet att komma närmare barnen.

Fundación Vida Plena är mycket imponerande av Tamams arbete. "Det här väcker tankar hos barnen", säger Elisabeth Gavilán. "De här barnen har mycket liten omvärldskunskap, men när de träffar tre killar från en annan världsdel och ser en annan del av Paraguay, så börjar de ställa frågor. De blir mer intresserade av omvärlden, och även om den här utflykten endast varade en dag, så kommer de att minnas den, den kommer att så ett frö i dem!"

Tamam på Asuncións marknad

2008-10-15T12:48:00.000-07:00

Tamams Latinamerikavolontärer, Philip, Erik och Andreas, är tillbaka i Paraguays huvudstad Asunción. Det är ca 35 grader i skuggan och vindstilla. Vi arbetar för tillfället som volontärer på Fundación Vida Plena på marknaden i Asunción. Det är full fart hela dagarna, vi svettas medan barnen är oberörda. Vi ser en ny generation växa fram - stärkta av pedagogiken, lekfullheten och nyfikenheten.

På lördag kommer Tamam att organisera en utflykt tillsammans med Fundación Vida Plena. Det är inledningen på ett spännande och innovativt samarbete som kommer att ge barnen en möjlighet att växa, få ny stimulans, få förebilder och komma bort från den sterila marknaden. Tamam kommer att stödja utflykter, skriva ansökningar, skicka volontärer och göra inköp av material som frisbees, bollar, penslar och färg.

Dagcentret befinner sig mitt på den stora fruktmarknaden i Asunción. Det är en mycket ogästvänlig miljö för barnen med mycket ljud, folk och brist på mötesplatser. I en gammal lagerlokal har man inrett en pedagogisk oas där barnen kan lära och leka. I närheten finns även en lekplats med gungor, klätterställning och rutschkana.

Barnen som kommer till Fundación Vida Plena är mellan fyra och 15 år gamla. De kommer från mycket fattiga förhållanden och många har franvarande fäder. Vissa pappor sitter i fängelse, andra har alkoholproblem och misshandlar sina barn medan andra har lämnat sina familjer för gott. "Det märks tydligt att många av barnen saknar en fadersgestalt", säger Anna Dischtl som är volontär på Fundación Vida Plena.

Merparten av barnen i Fundación Vida Plena går i den vanliga skolan, men många har inte råd. För dem är dagcentret deras enda möjlighet till stimulans och en meningsfull fritid. Alternativet är ett stillasittande liv där hemma eller en kaotisk tillvaro på marknaden.

Några av barnen är hemlösa och bor bland kartonger och skräp på marknaden. Flera kan inte uttrycka sig klart och blandar mellan spanska och gurani. Ibland kan de inte komma på dagcentret eftersom de måste arbeta för kunna köpa mat och vatten. Fundación Vida Plena blir en tillflyktsort där de kan få ett välbehövligt mål mat, stimulans, närhet och undervisning.

Dagcentret har fyra anställda lärare, som är utbildade av Elisabeth Gavilán - projektets eldsjäl. Hon följer pedagogiken ICPD, som innebär att barnen ska ses som unika individer och uppmuntras att vara nyfikna och självständiga. Centret har även för närvarande två volontärer från Tyskland som hjälper till på marknaden. Sammanlagt kommer 60-70 barn till centret varje dag, fördelar på ett förmiddags- och eftermiddagspass.

En vanlig dag börjar med en presentationsrunda och lekar. Därefter ger man läxhjälp och sedan är det fika, äggmackor med saft. Efter fikat får alla barnen borsta tänderna, vilket är ovanligt i deras hemmiljö. Många barn har trasiga framtränder på grund av frätande läsk. Efter tandborstningen är det aktiviteter, och det kan vara allt fran bakning, pyssel, fotboll, femkamp till frisbee.

Tanken med dagcentret är mycket enkel: eftersom barnen inte får den stimulans de behöver i skolan, så erbjuder Fundación Vida Plena den istället. Elisabeth jobbar efter en pedagogisk modell som heter ICDP - International Children Development Programmes - som innebär att man ska lyfta fram barnens unika personlighet. Programmet vilar på moderna rön inom utvecklingspsykologin som säger att barnen har en naturlig drift att utvecklas och lära sig saker om sin omvärld. Den ultimata undervisningen ska gå hand i hand med barnens naturliga vilja att utforska världen, och vuxna ska vara lyhörda och se barnen som subjekt med egen kompetens, egna känslor och önskningar.

Dagcentret skiljer sig drastiskt från den vanliga paraguyanska skolan. På dagcentret ska barnen inte kopiera byråkratika texter, utan vara kreativa och aktiva. Här står barnens nyfikenhet i fokus, de ska ha roligt, ta egna initiativ och helt enkelt vara barn.

Fundación Vida Plena vill att deras pedagogik ska bli allmänrådande i det paraguyanska samhället. Helst skulle Elisabeth se att staten bedrev dagcentret på egen hand, men eftersom staten inte visar intresse för förändring så måste någon annan göra det. “Det kommer bara att bli förändringar om man kan visa på goda alternativ”, säger hon.

Vi i Tamam är mycket imponerade av Fundación Vida Plenas arbete och ser fram emot ett langt och givande samarbete. De här barnen kan växa upp med ökat självförtroende och tilltro till sina möjligheter, vilket i sin tur kan leda fram till sociala initiativ och folkrörelser. Barn bryr sig inte om hudfärg eller etnicitet. Barn är spontana, glada och hjälpsamma – släpp fram det!

Besök på SOS Barnbyar

2008-10-10T18:48:00.000-07:00

Vi befinner oss på en buss ut från Concepción och vi kliver av i det lilla samhället Belén. Vi börjar gå längs en inhägnad allé och vandrar rakt in i en främmande värld: gräset är grönt är och välklippt, det finns fotbollsplaner och en basketplan, längs gatan står flera tegelhus uppradade och utanför husen hänger tvätt. Trädgården är i perfekt skick och överallt finns det lekande barn.

Vi befinner hos oss på SOS Barnbyar utanför Concepción, en organisation som arbetar med föräldralösa och övergivna barn. SOS Barnbyar grundades 1949 av österrikaren Hermann Gmeiner som själv blev föräldralös under andra världskriget. Hans målsättning var att ge alla föräldrarlösa barn en familj, ett hus och en by.

SOS Barnbyar arbetar med familjen som utgångspunkt. Tanken är att alla barn ska leva i en trygg familjemiljö tillsammans med syskon. I varje hus finns det ca 8-10 barn och en SOS-mamma. “Det finns inga SOS-pappor, säger José Luiz Perez Relalde på SOS Belén, “de är inte lika ansvarsfulla och kan inte sköta hushållsekonomin”. Varje familj ska arbeta självständigt, de har en egen budget, ska lösa praktiska problem på egen hand, laga mat ihop och göra läxor tillsammans.

SOS Barnbyar arbetar mycket långsiktigt. Föräldralösa barn mellan 0-18 år är välkomna och de stannar i byn ända tills de blir 18 år gamla och kan försörja sig själva. När barnen flyttar hemifrån får de stöd i ytterligare tre år, i form av pengar till lägenhet, mat och kläder och hjälp in på arbetsmarknaden.

I SOS Belén finns det for närvarande 103 barn. Vi tas emot av José Luiz Perez Relalde som själv bor i byn tillsammans med sin egen familj. Han driver barnbyn tillsammans med nio SOS-mammor, vaktmästare och administrativ personal. Barnbyn har även tillgång till lärare, psykologer och lantbrukare. Tanken är att byn ska vara självförsörjande, de har egen jordsbruksmark och har nyligen börjat satsa på solenergi.

SOS Belén gör ett mycket imponerande arbete. De går verkligen till grunden med problemen med föräldralösa barn, ger dem trygghet och framtidtro. SOS Belén har också mycket gott rykte i Concepción. “Först var politikerna misstänksamma men nu har de sett att vi är seriösa", säger José Luiz Perez Relalde, "det är mycket viktigt för oss att göra ett gott intryck på omvärlden”. José Luiz Perez Relalde tycker att barnbyn borde vara en förebild för samhället i stort. "Så här borde en stad se ut", säger han.

José Luiz Perez Relalde berättar att det för några dagar sedan kom fyra föräldralösa barn till byn som ville ha hjälp. Deras mamma hade tagit livet av sig. "Men det är inte så vi jobbar", säger José Luiz Perez Relalde. "Det måste finnas ett dombeslut på att barnen får komma hit". "Vi måste vara helt säkra på att barnen är föräldralösa och att inga släktingar kan försörja dem". José Luiz Perez Relalde berättar också att många står på kö för att komma till barnbyn. "Till ytan täcker vi in mer än halva Paraguay", säger han.

Barnbyn finansieras till 95% av europeiska medel. “Det är mycket få sydamerikaner som skänker pengar här”, säger José Luiz Perez Relalde. “Det finns en helt annan givarmentalitet i Europa”, säger han. Nästan alla projekt vi hittills besökt har fått ekonomiskt stöd från Europa. Det är frapperande vilken skillnad det finns mellan Europa och omvärlden. Flitiga givare är EU, GTZ och den spanska biståndsmyndigheten, Cooperación Española.

SOS Barnbyar finns i sammanlagt 132 länder och driver över 400 barnbyar. Vid sidan av detta bedriver man även lantbruksgårdar, mödravårdscentraler och sjukhus. I Belén finns ett sjukhus, som vi besöker tillsammans med José Luiz Perez Relalde. Sjukhuset har fyra anställda läkare och ligger vägg i vägg med barnbyn. Sjukhuset är öppet för allmänheten och varje besök kostar 15 000 gurani (ca 25 kronor) och i detta pris ingår medicin och eventuell övernattning. Sjukhuset sponsras av ett italienskt bolag som säljer medicin till ett mycket lågt pris. Läkaren Ariela Maiz visar oss runt. Sjukhuset befinner sig i mycket gott skick och har god utrustning.

Ariela Maiz berättar att sjukhuset dagen innan fick in en övergiven pojke som vägde 9,5 kilo och var fem år gammal. “Det är osäkert om han kommer att överleva”, säger läkaren. "Hans kropp har anpassat sig till undernäringen och han har slutat att växa”. Barnet sitter på en stol i korridoren och tittar på TV, han är oförmögen att gå och pratar otydligt. Det är gripande att se honom. “Det är vanligt med övergivna barn i Paraguay”, säger läkaren, "men det här är ett extremt fall". "Hur kan föräldrarna vänta så länge med att överlämna honom? Den här pojken har varit undernärd sedan födseln”, säger hon.

Ariela Maiz berättar också att hon för ett tag sedan fick in en tolv årig flicka som var gravid. “Det är vanligt med så tidiga graviditeter här”, säger hon, “förstföderskorna är ofta mellan 12-16 år gamla”.

I slutet av besöket diskuterar vi med José Luiz Perez Relalde om ett framtida samarbete. Det är inte aktuellt för Tamam att hjälpa SOS Barnbyar, som redan har de nödvändiga resurserna. “Ett problem i Paraguay som ni skulle kunna hjälpa till att lösa är ungdomsarbetslösheten”, säger José Luiz Perez Relalde. "Ungdomar har inget att göra, de ser på TV, dricker och åker moped. Men egentligen finns det jättemånga möjligheter att försörja sig här", säger han. "Det måste uppkomma en starta-eget-mentalitet i landet. Ungdomarna kan satsa på en egen jordbruksplätt, odla speciella grödor och hitta sin egen nisch", säger han. “Men paraguayaner tar inga initiativ. De säljer sina jordplättar och flyttar till Asunción”.

När vi åker tillbaka in till Concepción sitter vi på samma buss som en SOS-familj. De kliver av vid marknaden några busshållplatser före oss. SOS-mamman tar de föräldralösa barnen i handen och ler, de vinkar till oss.

För snart 60 år sedan startade österrikaren Hermann Gmeiner ett genialt och mycket viktigt projekt. Tänk att en person kan förändra livet för så många!

Dagis och barnhem i Concepción

2008-10-10T16:00:00.000-07:00

Röda korset bedriver ett dagis för 2-5-åringar i Concepción. Fattiga föräldrar lämnar barnen här under varje vardag, klockan 07.00 Det kostar 5000 gurani i månaden ca 8 kronor. Men många föräldrar har inte råd att betala.

Vi kommer dit oanmälda men vi får gärna komma in på besök. Barnen är glada och gillar våra kameror. Personalen uppskattar besöket men hade förväntat sig gåvor. “Ni kan väl i alla fall ge bort era t-shirts”, säger en ur personalen och pekar på våra Tamam-tröjor.

Dagiset har fyra anställda, två är lärare, en är administratör och en är kokerska. Sammanlagt är 25 barn inskrivna på dagiset. Röda korset och kommunen hjälper till att finansiera verksamheten som har funnits i fem år.

Så här ser barnens schema ut.
07.00 Frukost.
07.30 Undervisning
09.00 Lek
10.00 Bad
11.00 Lunch
12.00 Vila
15.00 Mellanmål
16.00 Slut på dagen

Samma dag besöker vi ett barnhem i Concepción, som stadens kommunalråd inte kände till. Det har regnat och stormat hela dagen så vi sitter inomhus med stearinljus som enda ljuskälla. Barnen uppskattar vårt besök och vi leker i mörkret. Barnhemmet bedrivs av den katolska kyrkan.

På lördag ska vi lämna Concepción för den här gången. Philip ska åka till Asunción och inleda samarbetet med Elisabeth, medan Erik och Andreas åker till staden Filadelfia i västra Paraguay som befolkas av tyska minoniter. Nästa vecka ska vi arbeta för Fundación Vida Plena som volontärer och i slutet av veckan ska vi organisera deras första utflykt. Biståndsarbetet kan starta!

Concepción och en skrupelfri politiker

2008-10-10T09:56:00.001-07:00

Onsdagen den åttonde oktober anlände vi till staden Concepción som har ca 45 000 invånare. Concepción har länge varit en eftersatt provins i Paraguay, eftersom den har fått minimalt med stöd från myndigheterna. När politiska upprorsmakare avslöjades under 1950-talet drog diktatorn ett kryss över staden på kartan. Längs gatorna dras hästkärror fram och på trottoarerna kryllar det av hemlösa barn.

Vi har alldeles nyss nåtts av nyheten att det för två vector skedde en dödsskjutning av två barn i staden. Kropporna låg nedgrävda på en tomt utanför staden, och det uppdagades ganska snart att det var två poliser som skjutit barnen.

Vi vandrar genom staden och slår oss ner intill stadens enda trafikljus. Framför oss susar mopederna förbi – I Paraguay dödas tre människor i motorcykelolyckor varje dag. Efter ett tag åker en bil med med namnet “GTZ” förbi. Vi ringer upp GTZ, den tyska motsvarigheten till SIDA, och några timmar senare har vi ett möte inbokat med stadens kommunalråd, Pedro Juan Caballero.

Pedro Juan Caballero är i grunden advokat och hans uppgift som kommunalråd består främst i att stifta lagar och regler. Han säger att det finns stora sociala problem i Concepción. Många barn far illa och medellivslängden är kort. Han berättar även om dödsskjutningen av de två barnen, men nämner inte att det var poliser som sköt. “Vi har en misstänkt men han har inte erkänt någonting”, säger han. “Vi har stora problem med barn som stjäl", säger han i nästa mening, “och det är ett problem att vi inte kan straffa 11-12 åringar".

Vi frågar hur många gatubarn som finns i Concepción, men han undviker frågan. Till slut får vi veta att det finns ca 100 gatubarn i staden, men andra som vi pratat med tror att det är betydligt fler. Representanten från GTZ, Sireto Ruiz Diez, skruvar oroligt på sig. Han kallar hela tiden kommunalrådet för “señor presidente”.

Pedro Juan Caballero säger att kommunen har tillsatt flera kommissioner som har utrett situationen i staden, och de planerar att bygga en lantbruksgård där de hemlö

sa barnen och deras familjer ska få utbildning och försörjningskompetens. Tanken är att familjerna på sikt ska bli ekonomiskt självförsörjande. “Till det här behöver vi finansiering”, sade Pedro Juan Caballero. Kommunen får redan bidrag av staten och UNICEF, men det saknas fortfarande resurser till transport, lärarlöner och byggmaterial. “Ni kan skänka pengar till projektet och vi kan skriva ett kontrakt på det”, säger han. När vi förklarar att det inte är aktuellt med pengar, utan snarare kontakter och volontärarbete, föreslår han att vi kan skänka ett par minibussar till staden, “det borde man kunna få på någon ambassad”.

Det är anmärkningsvärt att Concepcións kommun inte har gjort något för den sociala situationen i staden. Pedro Juan Caballero talar sig varm om ett projekt som inte ens har startat och som saknar finansering. Efter ett tag föreslår kommunalrådet att vi ska träffa en av kommissionerna nästa dag för att få mer information om kommunens arbete. Han beordrar även en av sina anställda att sammanställa en pärm med information om lantrbruksprojektet, ett arbete som “tar ungefär ett dygn”.

När vi kommer ut från kommunhuset pratar vi med Sixto Ruiz Diaz på GTZ. “Vårt samarbete med kommunen är mycket viktigt”, säger han. “Utan den kan vi inte genomföra något arbete i Concepción”. GTZ arbetar inte själva med projekt i staden, men stödjer lokala organisationer som verkar på platsen. Han säger att det även finns japanska, amerikanska och spanska biståndsorganisationer på plats i Concepción. GTZ arbetar mycket med planering och samordning av projekten i staden. “När vi ser ett problem ser vi till att tillsätta resurser för att lösa det”, säger Sixto Riuz Diaz.

När vi kom till Concepción kände vi till mycket få organisationer som bedriver arbete i staden. På internet fanns det inte några länkar förutom till SOS Barnbyar, som vi ska besöka senare. Under samtalet med Pedro Juan Caballero frågade vi om det finns några barnhem i Concepcíon. “Det gör det inte”, svarade kommunalrådet. På kvällen kommer vi i kontakt med en ung paraguyanska som arbetar som volontär på ett barnhem i staden. Hon visar var det ligger och berättar även om Röda korsets dagcenter i Concepción. Avståndet är stort mellan politiker och verklighet.

Uppstart Paraguay

2008-10-09T18:03:00.000-07:00

Tamam har fastnat för Fundación Vida Plena i Asunción, som gör ett hedervärt och innovativt arbete. Fundación Vida Plena skiljer sig från övriga organisationer i Paraguay som ofta arbetar mot staten för att förändra t.ex. lagar, skapa medvetenhet och utbilda statliga funktionärer. Elisabeth Gavilàn jobbar direkt med barnen, sprider självförtroende och arbetar förebyggande - i likhet med Tamams filosofi.

Paraguay befinner sig samtidigt i ett mycket intressant skede i sin historia. Efter 61 år har det äntligen skett ett regimskifte och många tror på förändring.

Den 18:e oktober kommer Philip Sandberg, Erik Abrahamsson och Andreas Ragnarsson att genomföra en utflykt tillsammans med Fundación Vida Plena. Det här är en av många projekt och Tamam kommer att stå för samtliga utgifter under utflykten. “Många av de här barnen har aldrig varit utanför sitt bostadsområde”, säger Elisabeth.

I framtiden kommer Tamam att stödja Fundación Vida Plenas arbete både på marknaden och i Villeta. Tamam kommer att finansiera utflykter, innovativa projekt och inköp av material.

Fundación Vida Plena arbetar enligt en mycket intressant modell. Här ses barnen som unika personligheter med egna önskningar, inte enbart som växande plantor. Barn bryr sig inte om hudfärg eller etnicitet – det är föräldrarna som sprider dessa fördomar. Barn är spontana, glada och hjälpsamma – släpp fram det!

Varje generation är en ny möjlighet till förändring. De här barnen kan växa upp med stor initiativkraft och tilltro till sina möjligheter. Detta kan i sin tur skapa ringar på vattnet, leda till sociala initiativ och nya folkrörelser.

Vill du hjälpa barnen i Paraguay? Skänk en gåva till Tamam!

Alternativ pedagogik på Asuncións marknad

2008-10-09T17:49:00.000-07:00

Vi befinner oss på Asuncións marknad. Elisabeth Gavilán på Fundación Vida Plena kommer gående mot oss, hon vinkar. Hon har tre barn med sig, de är glada och hälsar. Vi börjar gå mot dagcentret tillsammans där Elisabeth bedriver undervisning för över 70 barn - i komplement till den kommunala skolan.

Dagcentret - Centro de Apoyo a Niños y Niñas del Abosto - har funnits i fem år och grundades av ett tyskt pensionärspar. De har varit verksamma i Paraguay i 30 år och leder organisationen Pro Paraguay Initiative, som med bara 100 medlemmar lyckats utföra storverk i Paraguay. För ett år sedan tog Fundación Vida Plena över styret av centret.

Dagcentret har både för- och eftermiddagspass. De som går till den kommunala skolan på förmiddagen kommer till dagcentret på eftermiddagarna och vice versa. Där får de undervisning av fyra lärare och fyra volontärer och ett välbehövligt mål mat. Tanken med dagcentret är mycket enkel: eftersom barnen inte får den undervisning de behöver i skolan, så erbjuder Fundación Vida Plena den istället. Elisabeth jobbar efter en pedagogisk modell som heter ICDP - International Children Development Programmes - som innebär att man ska lyfta fram barnens personlighet och ta hänsyn till deras unika karaktär. Programmet vilar på moderna rön inom utvecklingspsykologin som säger att barnen har en naturlig drift att utvecklas och lära sig saker om sin omvärld. Den ultimata undervisningen ska gå hand i hand med barnens naturliga vilja och energi. De vuxna ska vara lyhörda och se barnen som subjekt med egen kompetens, egna avsikter, känslor och önskningar. Filosofin ligger helt i linje med FN:s konvention om barnets rättigheter.

Dagcentret skiljer sig drastiskt från den vanliga paraguyanska skolan. På dagcentret ska barnen inte kopiera byråkratika texter, utan vara kreativa och aktiva. Här står barnens nyfikenhet i fokus, de ska ha roligt, ta egna initiativ och helt enkelt vara barn. Elisabeth arbetar i samma anda som kända pedagoger som Jean Jaques Rousseau, Jean Piaget och Maria Montessori.

Elisabeths intresse för pedagogik väcktes när hon fick en autistisk son, Thobias, för 16 år sedan. När Thobias var I sexårsåldern startade hon ett dagcenter där hennes son och andra paraguyanska barn kunde undervisas på sina egna villkor.

Fundación Vida Plena vill att deras pedagogik ska bli allmänrådande i det paraguyanska samhället. Helst skulle hon se att staten bedrev dagcentret, men eftersom staten inte tar initativså måste hon och andra gör det. “Det kommer bara att bli en förändring om man kan visa på goda alternativ”, säger hon.

När vi kommer till dagcentret gör vi en presentationsrunda tillsammans med barnen. Sedan kastas vi rakt in i lekens värld och kastar frisbee och snurrar barnen. Deras ansikten lyser upp, lärarna ler och de deltar i leken - alla skrattar. "Dessa barn far ofta illa i hemmet", säger Elisabeth. "Många blir slagna och lever under mycket fattiga förhållanden". Barnen bor i närheten av marknaden och går på dagcentret samtidigt som deras föräldrar säljer frukt, mat, kläder eller filmer på marknaden.

Dagcentret har fyra anställda lärare som Elisabeth själv har utbildat. "Paraguayanska lärare ger ger sällan barnen uppmärksamhet", säger Elisabeth, "och de är mycket auktoritära". "Problemet är att få lärarna att inse att de inte ska vara lärare", säger Elisabeth. "Det är svårt, de måste ändra djupt rotade uppfattningar om barn och bryta sin egen historia". "Det tar lång tid, men lärarna är duktiga", säger Elisabeth som är glad över att volontärer från Europa är med och hjälper till.

Efter skoldagen följer vi med en av eleverna hem. Han har fem syskon och de bor på en liten gård intill dagcentret. Barnen blir glada över vårt besök och vi leker ute på gatan. Efter ett tag går vi tillbaka mot marknaden. Den äldsta sonen, som är 14 år följer med oss. Han berättar att han nyligen blivit slagen av sin mamma, eftersom han glömde att köpa mjölk. Vi följer med honom till butiken och väntar utanför. När han kommer ut måste han genast skynda sig hem igen. "Annars blir jag slagen igen", säger han.

Elisabeths skola är en fristad för barnen - här kan de vara nyfikna, äta näringsrik mat och för tillfället komma bort från den påfrestande fattigdomen. Elisabeth gör ett beundransvärt arbete - hon sprider ett nytt tankesätt och nya ideal i Paraguay. De här barnen kan växa upp till medvetna människor som bryter destruktiva mönster som många av deras släktingar och vänner är fångar i.

Trafficking och barnsexhandel i Paraguay

2008-10-06T17:05:00.000-07:00

Det finns ca 12 miljoner paraguayaner - av dem bor ungefär hälften utomlands. Varje år migrerar tusentals människor från landet, och många blir offer för den organiserade människohandeln. Unga kvinnor luras till Argentina, Brasilien och Spanien där agenter stjäl deras pass, misshandlar dem och placerar dem på bordeller. De som inte blir lurade, kidnappas.

Staten - både i Paraguay och andra länder - har länge blundat för problemet. I Paraguay har man snarare sett migrationen som en lösning på landets problem, då arbetslösheten minskar. I Argentina, Brasilien och Spanien har staten nu börjat skicka tillbaka kvinnor när bordellhärvor avslöjas, men vilken framtid har de i Paraguay? De upplever ofta så stor skam att de inte kan återvända till familjen och när händelserna uppdagas blir de stigmatiserade, utstötta, bortglömda. Ofta hamnar de på gatan, och en ny härva drar igång.

BECA - Base Educativa y Comunitaria de Apoyo - försöker få staten att införa krafttag mot trafficking och barnsexhandel. De utbildar poliser och socialarbetare, och kämpar för att skolan ska börja undervisa i sex och samlevnad. "Kvinnorna måste få kunskap om sin kropp och sina rättigheter", säger Nelly Mega Ortega som arbetar i organisationen.

Sexuell utnyttjning är ett stort problem i Paraguay. De flesta övergreppen sker i hemmet, och det finns ett stort mörkertal. "De här uppgifterna går inte att kvantifiera", säger Nelly Mega Ortega, "och hur skulle vi kunna göra det?". Det finns även en utbredd prostitution i Paraguay. Vid busstationer, hotell och i bastuklubbar kryllar det av prostituerade och deras kunder. Många av problemen har sin upprinnelse i Paraguays utbredda machokultur. Männen är frånvarande, de tar inte ansvar för barnen, de har älskarinnor vid sidan av äktenskapet, de hjälper inte till i hushållsarbetet och försvinner plötsligt när flickvännen blir gravid. Ca 90% av de utnyttjade är kvinnor, men antalet män blir hela tiden fler. "Det kan bero på att fler män anmäler att de blivit utnyttjade", resonerar Nelly Mega Ortega, "det har tidigare varit tabu för dem".

Det finns även en omfattande barnsexhandel i landet, speciellt vid gränstrakterna till Argentina och Brasilien. I varje slum kan man köpa ett barn för en natt och utländska turister kan köpa turistpaket där resa, hotell och sällskap med en pojke eller en flicka ingår. Varje dag försvinner barn från gatan som tvingas in i sexhandeln, och det är inte vem som helst som genomför kidnappningarna utan organiserade ligor. "Ofta är även polisen inblandad", säger Nelly Mega Ortega.

BECA har funnits sedan 1991 och har länge arbetat i motvind med kyrka och stat. "När vi började för 17 år sedan var trafficking och barnsexhandel tabu", säger Nelly Mega Ortega. "Nu har vi i alla fall åstadkommit att det blivit en debatt". Tidningar har börjat uppmärksamma problemen, men de gör det sällan konstruktivt. "När det sker ett våldtäktsfall är media inte intresserade av att sätta fast förövaren, däremot vill de ha en bild på flickan, helst naken, och de skriver vad hon heter och var hon bor". Fördelen med medias rapportering är att rättsprocessen påskyndas - men till vilket pris?

BECA får omfattande stöd från tyska biståndsmyndigheten, EU och ur FN-fonder, men det finns inga sydamerikanska myndigheter som ger stöd till projekten. BECA ingår även i ett nätverk, PLAN, som verkar i 13 av Paraguays provinser och utför påtryckningar på myndigheterna. En av BECA:s största målsättningar är att staten ska satsa mer på rehabilitering av sexualoffer. "Det är väldigt få som får hjälp av psykologer", säger Nelly Mega Ortega, "och då handlar det enbart om ett eller två samtal". "Ett överfall handlar inte bara om fysisk emotionell skada", säger Nelly Mega Ortega, "de drabbade förlorar tilltron till samhället och livet - det är sår som behöver tid för att läkas".

För några år sedan inrättade BECA en telefonlinje dit sexualoffer kunde ringa för att prata om sina erfarenheter. Efter ett tag övertogs linjen av staten som utvidgade verksamheten i egen regi. "Det är så vi arbetar", säger Nelly Mega Ortega, "i framtiden hoppas vi att allt arbete ska ingå i kommuneras ordinarie verksamhet". "Men det krävs en förändring, en ny mentalitet."

Unga brottslingar i Paraguay

2008-10-05T10:23:00.001-07:00

Rondas - Construyendo en Grupo Perspectiva Psicosociale - är en organisation som få paraguayaner är villiga att stödja. Deras målgrupp är unga brottslingar som hamnat på kant med rättvisan. De utbildar åklagare, polis och socialarbetare och försöker påverka staten att genomföra reformer. Deras målsättning är att rättsväsendet inte enbart ska fokusera på straff, utan även på rehabilitering.

Acceptansen i samhället är låg mot organisationer som Rondas - man vill att brottslingar ska straffas hårt. När vi letade efter Rondas så var det få grannar som visste att de överhuvudtaget existerade. Det hänger en anonym skylt ovanför en garageport i utkanten av Asunción.

Rondas grundades 2001 och var ursprungligen ett nätverk av psykologer som bestämde sig för att ta strid för unga brottslingars rättigheter. De arbetar både med rehabilitering och med intemplenering av gammal lagstiftning. De besöker fängelser och försöker hjälpa unga brottslingar tillbaka in i samhället efter fängelsevistelsen. De försöker även få kommuner i Paraguay att införa rådgivningsgrupper som ska ge förslag på lämplig påföljd för ungdomarna - utifrån deras sociala situation. Trots att rådgivningen finns inskriven i Paraguays lagtext är det bara två av 15 provinser som verkställt beslutet.

Rondas har i flera års tid arbetat mot den paraguayanska staten. De ingår även i ett nätverk med ca 20 andra organisationer för att genomföra förändringar. Det har dock visat sig mer eller mindre omöjligt att åstadkomma förbättringar. De har föreslagit rådgivning, förebyggande arbete och skrivit en rapport - men allt har avslagits. Liz Camerni på Rondas säger att diktaturen i Paraguay har varit full av "ja-sägare". "De har hela tiden sagt att de ska genomföra förbättringar, men sedan händer ingenting". Den tidigare regeringen har enbart arbetat med repressiva åtgärder. De har byggt fler fängelser och utdömt hårdare straff. "I Paraguay jobbar vi mycket med att släcka bränder", säger Silvio Rodas. "Vad som behövs är förebyggande arbete."

Rondas har stora förhoppningar på att den nya regeringen ska genomföra reformer och har redan fått en bättre dialog med staten. Liz Camerni är dock beskymrad över medias hantering av den nya regeringen. "Nu har det gått sex månader sedan valet och statistik visar att brottsligheten inte gått ner. Media älskar det - men hur snabba förändringar kan man egentligen vänta sig?", säger hon.

Pionjärarbete på Paraguays landsbygd

2008-10-05T09:18:00.000-07:00

Den fjärde oktober besökte vi organisationen Fundación Vida Plena i Asunción. Vi hämtades av Silverio Gavilán Balovier som driver organisationen tillsammans med sin tyska hustru Elisabeth. På vägen ut mot deras hem passerade vi USA:s ambassad. "Den består av sju kvarter", sade Silverio. "Jag undrar vad de sysslar med där inne och vad de förvarar där".

Silverio och Elisabeth bor i utkanten av Asunción, och har tidigare bott i Tyskland i 17 år. Elisabeth sade att hon blev förvånad när hon såg oss. "Jag trodde att ni skulle vara i 30-40 årsåldern, det är ovanligt med unga män som engagerar sig för globala frågor", sade hon.

Fundación Vida Plena bedriver projekt för utsatta barn och ungdomar i Paraguay och försöker bryta traditionella föreställningar om barn som finns djupt rotade i samhället. I Paraguay ses barnen ofta som "små vuxna" eller som "plantor" som endast behöver mat och vatten. I Paraguay finns även stora problem med frånvarande fäder och många föräldralösa barn. "I USA och Argentina sköt man ihjäl alla indianer, i Brasilien fördrev man dem till regnskogen och i Paraguay förslavade man dem", säger Silverio Gavilán. "De paraguayanska kvinnorna tvingades gifta sig med europeiska män och männen tvingades till kroppsarbete." "Idag är det få paraguyanska män som erkänner att de är fäder och många barn är faderslösa."

Även skolundervisningen i Paraguay har stora problem och bedrivs under passiviserande former, säger Silverio Gavilán. Barnen stimuleras inte till kritiskt tänkande och lärarens ord är lag. Undervisningen går ut på att kopiera och recitera - och texterna är ofta byråkratiska och obegripliga. Elisabeth Gavilián är mycket kritisk till den paraguyanska skolan och säger att den är "kolonialismens förlängda arm". Skolan handlar inte om att fostra, utan om att legitimera makten och reproducera okunskap, menar hon . "Initiativkraft måste man lära sig någon annanstans".

Idag driver Fundación Vida Plena två projekt i Asunción. Ett av projekten bedrivs i byn Villeta som ligger några mil utanför Asunción. Här brukar Fundación Vida Plena organisera aktiviteter och samtalsgrupper för barn och vuxna varje söndag. Man gör även hembesök och kontinuerliga utvärderingar. Det andra projektet bedrivs i anslutning till en marknad i Asunción där de bedriver undervisning och organiserar aktiviteter för handlarnas barn under varje vardag. Ca 70 barn är inskrivna i dagcentret som har fem anställda lärare och fyra volontärer.

Fundación Vida Plena arbetar enligt en pedagogisk modell, kallad ICPD, som kommer från Norge. Arbetsättet innebär att man ska se barnen som individer och ta hänsyn till deras speciella karaktär och personlighet. Samtidigt ska man sätta gränser och inte se ner i backen när någon tar för sig på andras bekostnad. Elisabeth har tagit med sig konceptet från Europa och vill nu sprida modellen i Paraguay. I tio års tid har hon gjort ett viktigt pionjärarbete i landet i strid med myndigheter, kyrka och allmänhet.

Senare samma dag besökte vi Fundación Vida Plenas projekt i Villeta. Elisabeth hade bokat in sju hembesök i byn där hon skulle prata med familjerna och utvärdera deras situation. Dessa samtal inbegriper både man, hustru och barn och syftar till att utreda förhållandena inom familjen och skapa en dialog. Tanken är att männen ska stimuleras att ta ansvar samtidigt som kvinnorna ska få stärkt självförtroende och våga ställa större krav.

Villeta är ett samhälle med många problem. Över 60% av barnen är faderslösa och många är fattiga. Trots att det finns bra odlingsmöjligheter finns det inte tillräckligt med mat, och byns få industrier håller nere lönerna till miniminivåer utan socialförsäkringar för de anställda. De är utländska sammansättningsfabriker där ingen ny kunskap genereras till det lokala samhället.

När vi kom ut till Villeta började vi med att besöka lokala klostret i byn, som tre ggr i veckan brukar laga mat åt 350 barn. I klostret finns även en radistation som kyrkan brukar använda för att nå ut till invånarna på bygden. "Det är vår enda kommunikationskanal", sade en nunna. På väggen ovanför radiobåsen finns en text där det står att dem "utbildar för att evangelisera och evangerliserar för att utbilda".

Elisabeth Gavilán är mycket kritiskt till den katolska kyrkan som hon anser håller paraguaynerna i ett fast grepp. Silverio Gavilán går ännu längre i sin kritik och citerar Karl Marx´ som sade att "religionen är ett opium för folket". Både Elisabeth och Silverio håller med om att klostret i Villeta gör ett viktigt arbete, men den ger inte allmosor utan krav på gentjänster. Om man inte deltar på gudstjänster eller avstår från att betala kollekt, så utdelas ingen mat. De byinvånare som inte går till kyrkan varje söndag hamnar i onåd med församlingen och blir baktalade av sina grannar - den sociala kontrollen är stor, gåvan är liten. Till detta kommer att den katolska kyrkan är mycket konservativ och reproducerar gamla familjemönster samtidigt som den är en stark motståndare till preventivmedel och abort.

Efter besöket på klostret gjorde vi hembesök i byn. Elisabeth gör ett enaståande arbete, hon är personligt engagerad i alla familjer och lyssnar uppmärksamt på deras berättelser. En kvinna berättar att hon tvingas arbeta tio timmar varje dag sju timmar i veckan. "Man måste offra sig för att försörja familjen", säger hon. Hon berättar även att det brukar bli översvämningar i byn och att deras hus rasat två gånger. "Det spelar ingen roll hur mycket man arbetar", säger hon, "alla förbättringar förstörs". Kvinnan, som bor i ett litet hus med 13 familjemedlemmar, har en dotter som är gravid i den fjärde månaden. Hon berättar att läkaren har sagt att man måste göra kejsarsnitt på kvinnan eftersom "hon är för liten till växten". Silverio rasar över kommentaren och säger att man inte kan bestämma kejsarsnitt fem månader i för väg. "Naturen har skapat oss på ett visst sätt - ingen kropp är för liten". Just det här är ett vanligt problem i Paraguay. Läkarna beordrar ofta kejsarsnitt, eftersom det går snabbare och genererar mer pengar. De brukar även sälja bedövningsmedel och sprutor till mammorna för att tjäna extra pengar - allt på de fattigas bekostnad som litar på läkarna och cementeras i sin fattigdom.

I Villleta är de flesta hus byggda i trä med plåttak eller av tegel som de tillverkar själva på
bygden. Det finns många barn, få fäder och nästan inga leksaker. Några killar spelar fotboll, men flickorna och de yngre pojkarna är passiva och understimulerade. Efter ett tag börjar vi leka med barnen och deras ansikten lyser upp. När vi sitter i bilen på väg hem säger Elisabeth och Silverio att de beundrar vårt arbete. "Det finns ingen som leker med barnen i Paraguay, det här är exakt vad de behöver".

Elisabeht och Silverio gör ett mycket viktigt arbete i Villeta. De har under lång tid försökt realisera ideal som inte är välkomna i det paraguayanska samhället - och än mindre i en diktatur. De är pionjärer: de genererar kunskap och självförtroende till föräldrar, problematiserar traditionella familjeroller och ger barnen ett ansikte. Samtidigt genomgår Paraguay en intressant utveckling - för första gången på 61 år har man fått en demokratiskt vald regering. Fundación Vida Plena framstår mer och mer som en framtida samarbetspartner - på tisdag ska vi besöka deras "Kindergarten" på Asuncións marknad.

Paraguay - Here we come

2008-10-03T14:18:00.000-07:00

Den första oktober anlände vi till Paraguay, där Tamam ska starta upp sitt internationella arbete. Här ska vi stanna i drygt en månad och tanken är att besöka organisationer, kartlägga deras arbete och hitta en samarbetspartner. Den första veckan tillbringar vi i huvudstaden Asunción, resterande tid i den lilla staden Concepción.

Paraguay är till ytan lika stort som Sverige och har drygt sex miljoner invånare. Paraguyanerna är tvåspråkiga – de talar både spanska och indianspråket guarani. Landet har stora kontraster mellan rika och fattiga - här ligger parlamentsbyggnaden vägg i vägg med slummen.

På fredagen den tredje oktober besökte vi organisationen Global Infancia som har ett nära samarbete med Rädda Barnen i Sverige. Vi togs emot av direktören Marta Benitez Carillo som var mycket glad över vårt besök och tackade för att vi “valt Paraguay”.

Marta Benitz Carillo är mycket oroad över situationen i Paraguay. Här lever ca en miljon människor under gränsen för extrem fattigdom, vilket innebär ca ett mål mat per dagen. Marta tycker att detta är “pinsamt” för ett land med så bördig jord som Paraguay, “det är inte Sahara som vi bor i”. De stora kontrasterna mellan rik och fattig har gett upphov till mycket våld och kriminalitet, och enligt Marta är det inte fattigdomen i sig som är problemet, utan orättvisorna.

Ett växande problem i Paraguay är migrationen från landet. Idag sker även, enligt Marta, en ny form av migration från landet då allt fler kvinnor, och framförallt mammor börjar migrera. Politikerna har länge sett detta som en lösning på landets problem, eftersom antalet arbetslösa minskar, men fram växer istället ett mycket större problem, nämligen föräldrarlösa barn. De finns överallt – på plantager, på gatorna, på barnhem och i välbärgade hem.

Global Infancia arbetar mycket med påverkansarbete och informationsspridning i Paraguay. Ett projekt går ut på att anlita barnombudsmän i alla delstater för att på detta sätt öka barnens utbildning. (När vi berättade att vi skulle åka till Concepión fick vi genast kontaktuppgifterna till provinsens barnombudsman). Global Infancia jobbar även med att utbilda åklagare och poliser för att motverka det ofta korrupta rättväsendet, och man arbetar mot trafficking och för en förbättrad hälsa för barn och ungdomar. De brukar också hjälpa till att organisera barnkongresser där barn från hela landet får träffa politiker. Under dessa kongresser brukar barnen framföra en teaterpjäs som skildrar deras utsatta situation i samhället – vilket ofta gör ett starkt intryck på politikerna.

Marta Benitz Carillo är mycket positivt inställd till Tamams arbetskoncept. “Det finns ett stort vakuum när det gäller sport och kultur i Paraguay”, säger hon. “Barn mellan 5-18 år träffas i skolan, men efter det har de ingenting att göra, det finns inga föreningar och inga biografer”. “Ni kan fylla ett behov i Concepción”, säger hon.

Röda Korset i Asunción

Senare samma dag träffade vi Röda korsets schweiziska avdelning i Asunción. Vi mottogs av Röda korsets koordinatör Albino Martín Portillo.

Schweiziska Röda korset arbetar en hel del i Concepción där man bland ingår i ett nätverk med två andra organisationer för att motverka tuberkulos och hiv/aids genom att informera, utbilda och läka. Albino Martin Portillo sade att han skulle ge oss kontaktuppgifterna till nätverket när vi ska bege oss till Concepción – kanske kan vi komplettera deras arbete med aktiviteter?

Albino Martin Portillo berättade att Paraguay styrdes av en diktatur i 61 år. Det var först i april i år som det skedde ett regimskifte. Den tidigare diktaturen var stödd av USA, men idag har landet fått en vänsterregering – i likhet med många andra länder i Latinamerika.

Det nya regimskiftet kommer att ge upphov till nya samarbeten mellan civilsamhället och staten. Enligt Albino Martin Portillo var frivilligorganisationerna tidigare ovilliga att arbeta med staten, eftersom den sågs som en mycket opålitlig samarbetspart. Istället för att stötta statens hälsosystem, så byggde man upp ett parallellt. Idag har frivilligorganisationerna dock börjat samarbeta i betydligt större utsträckning med staten. Men resurserna är få – när den tidigare regimen lämnade makten så spenderade man alla resurser som fanns inom hälsodepartementet. Allt för att försvåra det kommande styret.

Albino Martìn Portillo berättar att Concepción under militärdiktaturen var mycket avskärmat från övriga delar av Paraguay. Här fanns många politiska motståndare till diktaturen, vilket gjorde att bidrag drogs in och vägarna stängdes av. Under lång tid kunde man endast ta sig in till Concepciòn via de floder som rinner genom provinsen. Albino Martìn Partillo berättar även att invånarna i Concepción är mycket trevliga, men samtidigt mycket otursföljda. Bara i år har provinsen drabbats av en omfattande skogsbrand som slukade en miljon hektar skog, ett kraftigt hagelregn som slog ut stora delar av områdets skördar och bara för två veckor sedan drog en orkan genom staden. Concepción är inte bara en stad med ursprungsinvånare, föräldralösa barn och politiska upprorsmakare – det är också här som klimatförändringarna slagit hårdast i Paraguay.

Samarbete med ETIS i Tucumán?

2008-10-03T13:40:00.000-07:00

ETIS i Tucumán har gjort ett mycket starkt intryck på oss. De brinner för sitt arbete, många gör ett hedervärt arbete på sina respektive arbetsplatser och de tror på sina ideal. För närvarande har projektet inte kommit så långt, men vi är övertygade om att nätverket kommer att göra ett enastående och viktigt arbete. Det är pionjärskap vi pratar om – här tas initiativ skilda från korruption och egenintresse.

Tamam kan mycket väl tänka sig att samarbeta med ETIS i Tucumán. Av de vi hittills varit i kontakt med är detta projekt tveklöst det mest lovande och dess företrädare mest pålitliga. Hur kan vi då samarbeta? Ett förslag på samarbete är att länka volontärer till Tucuman från Sverige. I Tucumàn kan volontärer utföra ett viktigt arbete samtidigt som de växer som människor. Det är inte omöjligt att vi i framtiden kan söka pengar för att anordna volontärutbyten med organisationen. Längre fram kan vi även tänka oss att skicka pengar till ETIS och starta igång nya projekt. Något som saknas är konkreta fritids- och kulturprojekt för barn och ungdomar i staden - en aktivitetsgrupp. Men resurserna är inte deras största problem – det är samhällsstrukturen, den låga utbildningsnivån och den utbredda korruptionen.

Politiker och fattiga i Tucumán

2008-10-02T12:21:00.000-07:00

Samma dag besökte vi kommunanrådet Nelson Fobianassan och vice kommunalrådet Karina Arganaraz i byn Villa Carmela. Det var Cecilia inom ETIS som tog initiativ till mötet, som tyckte att vi borde få en inblick i kommunens arbete samtidigt som det gav uppmärksamhet åt ETIS arbete. Inför formella möten är det viktigt att vara stiligt klädd. I Argentina fäster man väldigt stor vikt vid klädseln – det kan avgöra om de lyssnar på dig eller inte.

Villa Carmela är ett samhälle med ca 19 800 invånare. Många är fattiga och har flyttat in till byn på senare tid. För 30 år sedan bodde det enbart 2000 personer i byn. Ett stort problem är att samhällsplaneringen inte hänger med. De nya stadsinvånarna tvingas bo i skjul och har dålig tillgång på vatten och elektricitet.

Vi sitter på Nelson Fobianassans kontor och han visar bilder om de framsteg som Villa Carmela gjort sedan han tog över styret. Han säger att “det såg för jävligt ut när jag tog över som kommunalråd för åtta månader sedan” – men nu har han städat upp på gatorna, asfalterat vägar och börjat bygga hus. Ett av projekten som kommunalrådet är extra stolt över en satsning på arbetslösa som innebär att de får arbeta med husbyggen, grönområden och vägar i samhället – och i gengäld får de socialbidrag. På detta sätt utvecklas samhället samtidigt som de arbetslösa ökar sina möjligheter till framtida anställning eftersom de hela tiden underhåller och utvecklar sin hantverksskicklighet

Nelson Fobianassan berättar att kommunen inte får in någon skatt, utan all skatt går direkt till staten – som därefter skickar ut bidrag till kommunerna. Ett problem med detta är att staten sänker stöden till kommuner som inte röstat på regeringspartiet – för att skapa missnöje hos kommuninvånarna.

ETIS har en ambivalent inställning till kommunen. Valeria på ETIS säger att intresset för sociala projekt ökar varje gång det närmar sig val, men sedan blir intresset åter svalt. En av riskerna med att arbeta för tätt med kommunen är man i framtiden kan bli helt utan stöd, då nästa styre säger upp alla gamla samarbetsavtal. Samtidigt är det dock viktigt att ha ett gott anseende hos kommunen – annars får man inte arbeta ideellt överhuvudtaget.

Besök i Tucumáns slumområde

Nästa dag besökte vi ett sjukhus och ett slumområde utkanten av Tucumán tillsammans med Lidia Rozolia som jobbar som sjuksköterska och är aktiv i Etis. Hon är ansvarig för de fattiga områdena kring sjukhuset och känner alla familjer som bor där.

Först träffade vi överläkeren på vårdcentralen som berättade om hälsoförhållandena i samhället. Hon säger att undernäring och barnadödlighet är ett stort problem i samhället, men att statistiken “förvranskas”. Politikerna vill ofta framställa situationen som bättre än vad den egentligen är. I väntrummet sitter väldigt manga sjuka och köerna är långa. Många tittar på oss och blickarna talar sitt tydliga språk. Varför ska de ga före oss? Varför ska de ta läkerns tid?

Efter besöket på sjukhuset följde vi med Lidia till slumområdet i närheten av sjukhuset. Här lever människorna helt avskärmade från samhället. De rör sig mycket sällan utanför “sitt” område, för då riskerar de att bli nedslagna. I slummen finns det många infekterade hundar, det finns ingen vattenrengöring, inga hjälporganisationer, inga jobb, ingen skola och inga idrottsplatser. Däremot finns det mycket droger och många fattiga barn. Lidia berättar att det för utomstående är mycket farligt att vistas här. Men hon personligen har aldrig råkat ut för något under de ca tio år som hon arbetat där. Tillsammans med henne är det i stort sett riskfritt att röra sig i området, men hon säger åt oss att “inte ska komma hit för tidigt eller för sent, för då töms era väskor”. Många blickar är misstänksamma, andra är glada och nyfikna. Överallt finns det hundar – vakthundar.

I närheten av slummen ligger en sockerfabrik som släpper ut allt sitt avfall under byn. Stanken är obeskrivlig men invånarna har lärt sig att uthärda den. För några år sedan forsade vattnet rakt genom byn och det blev ofta översvämningar. Men Lidia och hennes kollegor gjorde stora informationsinsatser och påverkansarbete mot politikerna, och snart byggdes en vattentrumma under byn. Lidia är en verklig eldsjäl, hon vandrar genom slummen varje dag, både under och efter arbetstid. Hon dokumenterar invånarnas hälsa och har gjort en karläggning över sammanlagt 283 familjer i området, och många invånare är undernärda. Men trots svårigheterna planeras inga nya satsningar i slummen – det ryktas om att en motorväg ska dras just här.

Nio eldsjälar i Tucumán

2008-10-02T11:58:00.000-07:00

Den 28:e september anlände vi till staden Tucumán i norra Argentina, ca 1400 kilometer från Buenos Aires. Det blir hela tiden varmare - det är snart sommar och vi kommer närmare ekvatorn.

På måndagen gjorde vi ett nytt besök på organisationen ETIS i Tucumán. I Tucumán representerades ETIS av ett nätverk av sammanlagt tolv personer, elva kvinnor och en man som bestämt sig för att gora något för utbildningsnivån och medvetenheten i staden. Tucumán har på senare tid genomgått en snabb urbanisering vilket inneburit att skolväsendet, infrastrukturen och samhällsplaneringen hamnat pa efterkälken. De svåra tiderna borjade på 90-talet när den argentinska peson devalverades och Argentina tvingades anpassa sig efter Världsbankens strukturanpassningsprogram. Detta innebar att hela marknaden öppnades upp för utländska aktörer, vilket gjorde att 19 företag inom Tucumáns viktigaste näring, sockerindustrin, tvingades lägga ner då brasilianska företag tog över. Cecilia som är aktiv i ETIS sammanfattade krisen pa följande sätt: "i Buenos Aires åt man pizzor och drack champagne, i Tucumán knaprade man på sockerbetor"

Personerna i ETIS nätverk i Tucumán är före detta universitetsstudenter som har olika bakgrund: Valeria är psykolog och lärare, Lidia är sjuksköterska, Carlos är mellanstadielarare, Lorena är psykolog och Cecilia är socialarbetare. För ett år sedan bestämde de sig för att starta nätverket och de brinner för en gemensam sak - att skapa initiativkraft i de svaga grupperna i samhället. Enligt Valeria är utbildning nyckeln till ett liv utan fattigdom och beroende. “Utbildning innebär inkludering i samhället, det ger en förmåga att ta emot information, påverka och tänka kritiskt”, säger hon.

Vi sittet i ett hus i utkanten av Tucumán och pratar med ETIS. Det är inte två eller tre utan nio personer som har tagit emot oss. Flera av dem har tagit ledigt från sina jobb

för att kunna träffa oss. I Tucumán arbetar ETIS med två angreppssätt. Dels jobbar man övergripande med att skapa en debatt kring utbildningsfrågan, föra in utbildningen på agendan, skapa opinion och sprida information om utbildningens förtjänster.

Vid sidan av detta arbetar nätverket på plats i Tucumán i den lilla byn Villa Carmela. Här är tanken att de ska bygga ett kulturellt centrum med bibliotek där byns invånare ska kunna låna böcker och inhämta kunskap. Tanken är också att ge byn en lokal identitet, då många invånare skäms över att komma fran Villa Carmela, och man vill skapa initiativkraft i byn. En av projektets eldsjalar, Cecilia Belletines, berättade att hon en dag fick besök från en kommuntjänsteman som hade med sig drygt 500 bocker och ett kontrakt på en byggnad som de kunde få låna: “Du behöver bara skriva under här!”. Cecilia tackade dock bestämt nej till erbjudandet, eftersom förändringen måste komma från finvånarna själva. Det är inte någon uppifrån som ska säga hur biblioteket ska se ut. Det viktigaste med projektet är inte biblioteket i sig, utan allt som ligger bakom: engagemanget, intresset, initiativkraften och det framväxande självförtroendet. ETIS kulturhus ar just nu i sin uppbyggnadsfas. De har få resurser men en dam i Villa Carmela har donerat sitt hus till organisationen som de nu börjat restaurera. De har även börjat samla in böcker fran lokalbefolkningen och från andra givare.

I nätverket är det mycket god stämning. Alla skrattar och skämtar. De brinner verkligen för projektet och vill skapa förändring i samhallet. De berättar även om svårigheterna som finns med att arbeta i ideella organisationer i Argentina. Traditionellt sett är civilsamhället uppbyggt på och vänskapsrelationer. Det finns en stor misstänksamhet mellan personer som inte har någon personlig kontakt, och ett starkt egenintresse. I samhället finns även en utbredd korruption, ända från sophanteringen till regeringsnivå – överallt ligger

mutan nära till hands. I Argentina är nätverk även ofta förknippade med privata angelägenheter. Medlemmarna vill att just deras privata gata ska bli asfalterad eller att just deras barns skola ska få mer resurser - man arbetar sällan för en gemensam sak. Utifrån detta är ETIS projekt mycket viktigt, 13 elsdsjälar som arbetar för det allmännas bästa. Det handlar inte bara om ett kulturcenter, det handlar om en förandrad mentalitet.

Besök i Capilla del Monte

2008-09-27T11:38:00.000-07:00

Den 25:e september tog vi nattbussen från Buenos Aires till byn Capilla del Monte i centrala Argentina, som har ca 12 000 invånare. I Capilla del Monte besökte vi arkitekten Juan Carlos som driver ett antal projekt för ETIS räkning.

Juan Carlos flyttade till Capilla Del Monte för ungefär tre år sedan. Tidigare hade han arbetat vid universitetet i Buenos Aires där han utvecklat en särskild projektform. Den gick ut på att studenterna skulle arbeta med något konkret ute i samhället vilket han kallar "solidarisk utveckling". I ett projekt hade studenterna byggt ett torg i en liten by i Patagonien eftersom det saknades en social mötesplats för befolkningen. Ett annat år handikappanpassades en hel stadsdel i Buenos Aires av studenterna. Tanken var att studenternas utbildning skulle främja samhället samtidigt som det gav dem stimulans och kontakt med verkligheten. När Juan Carlos flyttade till Capilla del Monte kontaktades han av ETIS grundare Maximilano som frågade honom om han kunde tänka sig att sprida detta koncept till skolor på landsbygden - vilket han gjorde.

I början var det enbart tre skolor som nappade på Juan Carlos koncept men de genomförda projekten gav goda resultat och snart började fler skolor att höra av sig. Idag bedriver Juan Carlos ett tjugotal projekt på skolor för barn i låg- och mellanstadiet runtom i Capilla del Monte. I idealprojektet ska alla ämnen, allt från matematik, spanska, engelska, datorkunskap, geografi, geometri och naturkunskap införlivas i projektet, samtidigt som projektet ska aktiviera föräldrar, syskon, butiker, företag och myndigheter. Tanken är att hela bygden ska samlas kring ett gemensamt projekt.

For att förklara den pedagogiska modellen beskrev Juan Carlos ett projekt som heter "Sy drömmar". Genom att ställa olika frågor kring projektet så kan man innefatta ett antal skolämnen Vad är ull? Vad kommer ullet ifrån? Vilket slags djur är ett får? Finns det andra djur i Sydamerika? När kom de första människorna till Sydamerika? Hur syr man? Hur mycket ull behövs? Hur tillverkar man tyg? Genom att utgå från ett projekt - att sy mössor, vantar och andra textiler - så får man in ett antal ämnen i undervisningen. Enligt Juan Carlos ger detta "en ökad förståelse för ämnenas praktiska tillämpning och en stärkt motivation i skolarbetet".

Tillsammans med Juan Carlos besökte vi tre olika skolor i närheten av Capilla del Monte som arbetar enligt Juan Carlos pedagogiska modell. Den första skolan "Centro Educativo Rural Maria Celina D´Amelio de Berra" , som bestod av 28 elever, bedrev ett projekt som skulle locka turister till byn Dolores. Tanken var att skapa en broschyr och göra en Power Point-presentation om byns sevärdheter och potentiella besöksmål. Eleverna skrev broschyrerna själva, undervisades i datorkunskap och Power Point, räknade ut kostnader för projektet, fotograferade byn och dess gamla byggnader och skrev om byns stolhet, den stora väderkvarnen som konstruerats av fransmannen Gustave Eiffel.

I nästa skola, "Escuela Inés Moyano de Molina" i byn San Esteban, bedrevs ett miljöprojekt som gick ut på att samla in skräp och placera det i plastflaskor. Dessa skulle därefter användas som byggmaterial till hus, bord och stolar. Hela trakten har samlats kring projektet och elevernas föräldrar samlar själva in skräp och ger till skolan. Samtidigt jobbar de aktivt med lokalbefolkningens medvetenhet och mentalitet - varför ska man undvika att kasta skräp? På vilket sätt påverkar det naturen? Hur ska man återvinna det?

Den sista skolan, "Antonio Luis Berutti" i byn El Carrizal, bestod av enbart 10 elever och ligger i ett mycket fattigt ruralt område. Här arbetade eleverna med ett sy-projekt och de hade precis köpt in ull och tyger för att kunna tillverka mössor, dukar, vantar m.m. Tanken med projektet är att bygden på sikt ska kunna försörja sig genom textilarbete - det finns bland annat lokala sytraditioner med mönster och design som utvecklats under flera generationer. Idag finns det enbart en industri i området, en tegelstensindustri som ligger i utkanten av byn. Lönen för arbetet är mycket låg och det finns inga möjligheter att sälja tegelstenarna utan mellanhänder - forädlingsvärdet hamnar alltid någon annanstans.

Området kring Capilla del Monte består av vitt skilda kulturella grupper, som på senare tid haft en kraftig befolkningsökning. Hit kommer bland annat hippies som vill leva nära naturen och undvika elektricitet, esoteriska grupper som tror på flygande tefat och UFO:n och rika argentinare som vill undslippa stress, kriminalitet och hets inne i Buenos Aires. Samtidigt stiger matvarupriserna i Capilla del Monte då många bönder väljer att sälja sojabönor till Kina istället för att odla mat till den lokala marknaden.

Juan Carlos hoppas att hans medvetande- och initiativstärkande projekt ska lyfta området kring Capilla del Monte. Han vill skapa större medvetenhet och nya former av samarbeten. Juan Carlos har också forhoppningar om att kunna sprida konceptet till andra delar av landet och samhällssektorer. Han för hela tiden samtal med myndigheter på olika nivåer för att sprida konceptet - och intresset är stort. Idag startas liknande projekt upp i andra provinser i Argentina och projektformen erbjuds även till privatpersoner som kan söka pengar till egna mikroprojekt.

Samtidigt får Juan Carlos i stort sett ingen ersättning för sitt arbete, han får enbart 1000 pesos i månaden (ca 2150 kronor) av Etis, men vid sidan om driver han en stor gård som han har döpt till Casa Blanca, det "vita huset". Han följer även en särskild novis: har man lite tid så får man mycket gjort, har man mycket tid så får man ingenting gjort.

Hur ska Tamam och Etis jobba vidare? Juan Carlos föreslog ett antal olika samarbeten mellan honom och Tamam. Han föreslog bland annat att Tamam kan sälja varor som tillverkas i byarna kring Capilla del Monte och att vi kan länka svenska volontärer till den argentinska landsbygden. I framtiden kan det även bli aktuellt med ungdomsutbyten mellan Tamam och Etis.

Vi åker vidare mot Tucumán där vi ska besöka ännu fler projekt som bedrivs av Etis. Därefter fortsätter vi mot Paraguay och dess huvudstad Asunción. För fler bilder från resan besök resedagboken Resan till Latinamerika. Om ni vill få mer information om Tamam och stödja vårt arbete, besök vår hemsida.